Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert Folkteatern! Kläderna gör föreställningen!

/
  • välkommen sommartradition. Allt sitter för Truffaldino: Martin Pareto och Florindo Aretusi: Pia Örjansdotter – även en nervös premiärkväll som denna.
  • stormig karuselL.  Bakom komediklichéernas persongalleri finns             hjärta och smärta när folkteatern spelar italiensk kärleksfars på Träteatern i Järvsö.

Annons

Folkteatern spelar italiensk kärleksfars på Träteatern i Järvsö. Premiär i den lena midsommarnatten.

Alldeles speciellt är det att se teater just här, just så här, just vid denna tidpunkt. Hela upplevelsen är som att bli överrumplad och indragen i en stor och varm omfamning.

Folkteaterns nya konstnärliga ledare Michael Cocke fortsätter den sommartradition som Träteatern blivit genom att förena folkliga rötter från olika världar.

Folkteaterns tidigare chef Peter Oskarson skymtas bland premiärgästerna. Han ser ut att mysa förnöjt.

I salongen sitter publiken som gäster på ett värdshus. Små trekantiga bord med spetsdukar. Vi låter oss serveras. Bubblande italienskt bordsvatten och en föreställning som är lika sprittande frisk.

På scenen startar en stormig karusell. Det är 1700-talets Venedig och ett äktenskap ska arrangeras mellan fröken Clarice och läkarsonen Silvio.

Plötsligt inträder den man som hon tidigare blivit bortlovad till. Det har sagts att han dödats i en duell. Nu måste det ursprungliga avtalet fullföljas.

Men mannen är i själva verket den dödes förklädda syster Beatrice som egentligen kommer för att leta efter sin älskade Florindo som... ja, redan här förstår ni att historien är en aning komplicerad. Fast lätt att hänga med i. Publiken vet allt medan kärleksparen trasslar till det. Med benägen hjälp av tjänaren Truffaldinos pajaskonster.

Det är ett präktigt stycke. Lika präktigt som den manhaftiga kammarjungfrun Smeraldina som gång på gång lockar publiken till skratt.

Därför att hon spelas av en storväxt kille som behagsjukt lägger huvudet på sned.

Smeraldina är nyckeln till föreställningen. Komiken befriar våra fördomar. En konstgjord uppdelning blir uppenbar. Man eller kvinna. Fattig eller rik. Herrskap eller tjänstefolk. Människor behandlas inte lika utan efter de roller de iklätts.

Smeraldina upplevs som löjeväckande eftersom hon spelas av en man som därmed förlorar sin status. Medan de kvinnor som i samma föreställning uppträder som män behandlas med respekt.

Ungefär dessa tankar kan vi också läsa oss till i programbladet.

Men det vackra är hur den sociala maskeraden gestaltas. Ensemblen är svettigt bra. Bakom komediklichéernas persongalleri finns hjärta och smärta. Måste några nämnas särskilt blir det Pia Örjansdotters längtande Florindo och Cecilia Miloccos desperata Beatrice.

Och ändå, med vackert menar jag framför allt kläderna. Silvios sammetskostym, de slanka rockarna, Clarices rosa ballongklänning, ett par röda lackskor, Beatrices cowboyboots. Katrin Brännström har skapat en helt underbar garderob.

Ursnygg helt enkelt. Kläderna gör föreställningen.

Så mycket omsorg har lagts vid tyger, modeller, färger och skärning. Men naturligtvis. Så smart. Det handlar ju om att rollerna i samhället är yttre lager. ”Två herrars tjänare” inleds och avslutas med en tyst på- och avklädningsprocedur.

Föreställningen har en fäktningsscen koreograferad helt i klass med matinéfilmernas, den har ett fönster som öppnas mot den blå natthimlen och mot världen, smärtsamt vacker sång, mild ljussättning och slingor av musik.

Allt sitter. Även en nervös premiärkväll. Tre timmar inklusive paus går som en dans.

Folkteatern har friat. Ingenting är fräckt, ingenting känns farligt, det pedagogiska budskapet oroar sanningen att säga mindre än vilken Rapportsändning som helst. Kanske är det lite fegt men vi tackar hänförda ja. n

Mer läsning

Annons