Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken läcker vikarie!

/

Jaha, ingen Robin Ticciati på grund av sjukdom. När man fick reda på det gick luften lite ur ballongen, för han kommer inte något mer under hösten enligt programmet.

Annons

Och eftersom han inte fick någon avtackning i våras (dåligt, Konserthuset) måste man ju ta hit honom vid tillfälle om än bara för att ge honom den uppskattning han förtjänar efter sina år som chefsdirigent och konstnärlig ledare.

Nog om det, fredagens ersättare var inte fy skam. Ryssen Mikhail Tatarnikov – ännu en av dessa nya, unga dirigenter – är kallad av självaste Valerij Gergiev till hans höstfestival. Då är man duktig.

Och det bevisade han denna kväll. Det fanns inte en stämma, eller en musiker, som kunde känna sig utanför. Alla fick ett ögonkast eller en gest från pulten, och skulle någon mot förmodan missa noternas dynamiska tolkning var det bara att titta åt samma håll. Det fanns ingen tvekan i Tatarnikovs rörelser hur musiken skulle spelas.

Norska pianisten Gunilla Süssman kommer liksom Edvard Grieg från Bergen. Och hans musik verkar finnas i blodet. Hon spelade hans Pianokonsert i a-moll med stor säkerhet och pondus. Från min synvinkel såg det verkligen ut som hon ”kliade” tangenterna, musiken rann som ett porlande vatten.

Inledningen till första satsen hör väl till de mer kända, i klass med Tjajkovskijs första pianokonsert. Solostämman är fylld med ljuvliga och pampiga ackord och det var så maffigt att man var svettig redan innan andra satsen kom igång. Finalen kändes mer pompös, men dök det inte upp en liten norsk dans mitt i? En av publikreaktionerna sammanfattade i alla fall Süssmans framträdande: ”Vilken tjej!”

Mikhail Glinkas uvertyr till operan ”Ruslan & Ludmila” inledde kvällen och rymde både dramatik och kärlek. Här var verkligen något storslaget på väg att hända.

Johannes Brahms skrev sin första symfoni först när han var 43, efter mycket stötande och blötande. Man kan ju inte skriva sämre än Beethoven, var hans paroll. Däremot kom symfoni nr 2 redan ett år senare, en kontrast mot den första när det gäller karaktär – mycket lugnare och pastoral.

Orkestern spelade, speciellt i sats 1, som en enda stor enhet. Mycket legato i de olika stämmorna bidrog till det.

Därmed var säsongen invigd. Men jag saknade Ticciati…

Mer läsning

Annons