Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vingklippt högskola i förändring

/

Högskolan i Gävle har ifrågasatts. Och den är precis som andra regionala högskolor inne i en period av osäkerhet som gäller deras egen identitet och mår inte helt bra av det. Här tecknar forskaren Signe Jernberg ett porträtt av hur de har växt fram och vad de kan ta för plats i det svenska utbildningslandskapet i framtiden.

Annons

Det var 1970-tal, Sverige mådde ganska bra.

Bostäder var byggda i förorterna, den nioåriga grundskolan hade funnit sina former och sjukvården var tillgänglig för de flesta genom skattsedeln. Nu stod högskoleväsendet på tur. Regeringen Palme hade i flera år planerat att reformera den svenska högskolan. Liksom de statliga verk som omlokaliserats till Norrköping, Gävle och ett antal svenska städer under början av 70-talet skulle nu den högre utbildningen spridas ut över landet för att nå fler individer och nya grupper. Dock inte till Gävle/Sandviken-regionen.

Något år innan utbyggnaden av den högre utbildningen skulle bli verklighet så fanns inte Högskolan i Gävle/Sandviken med i planerna som uttrycktes i den proposition som presenterades 1975. Riksdagsledamöter från län som lämnats utanför utbyggnaden gick då ihop i en gemensam motion där de pekade på nödvändigheten i att få högskoleutbildning även till deras län:

”I proposition 1975:9 (sid 406) anför departementschefen följande huvuduppgifter för den närmaste periodens reformarbete i fråga om den högre utbildningen:

att ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra studerande grupper än de traditionella och därmed främja den sociala utjämningen,

att bredda och differentiera det samlade utbildningsutbudet, särskilt med hänsyn till anknytningen till arbetsmarknaden och förnyelse av arbetslivet,

att demokratisera utbildningens organisation och anpassa dess verksamhetsformer till en mer allsidig rekrytering av studerande.”

Riksdagsledamöterna förde sedan fram argument kring regionernas ställning gentemot kringliggande regioner. I Gävle/Sandviken-området lyftes traditionen av järnhantering, låg utbildningsnivå och avstånd till annan högskoleutbildning fram. Motionen vann gehör; 1 september 1977 hade Högskolan i Gävle/Sandviken sitt första styrelsesammanträde som högskola.

I Gävle drevs verksamheten på Vallbacken med utbildningsprogram till klasslärare, förskollärare och fritidspedagog. Det var det före detta förskollärarseminariet samt lärarhögskolan som blivit Högskolan i Gävle. I Sandviken tog utbildningen samma riktning som stadens industri. Där startades en försöksverksamhet för yrkesteknisk utbildning i stålteknik. Detta var den tidiga Högskolan i Gävle/Sandviken, lärarprogram och stål i varsin stad, framdrivet av lokala politiker genom ett nationellt reformprogram.

Reformprocessen kring de nya högskolorna gav upphov till en del kritik. De befintliga universiteten menade att den innebar en försvagning av länken mellan utbildning och forskning. Sverige har en stark tradition av att luta sig mot den så kallade Wilhelm von Humboldt-modellen när man föreställer sig det goda universitetet, forskning och utbildning i samarbete. Denna föreställning hade svårt att helt få plats i de nya högskolorna som inriktades mot utbildning medan forskningen gavs en mycket marginell roll.

På det stora hela var målet och meningen med de nya högskolorna inte att de skulle vara forskningsuniversitet utan att vidga och demokratisera utbildningen. På så sätt fick de nya högskolorna en egen konstitution att arbeta utifrån, en konstitution som skiljde dem från de äldre universiteten. Dels fick de uppdraget att verka regionalt, att arbeta för och med den region som de fanns i; dels fick de uppdraget att utbilda och bilda, men inte att forska.

Ingrid Unemar Öst skriver i en avhandling från Örebro Universitet 2009 om olika diskurser inom den svenska universitetsvärlden och menar att den demokratiska är en av dem, den demokratiska diskursen innehåller moment av mångfald, breddad rekrytering och samverkan. Humboldtidealet går snarare att hänföra till vad Unemar Öst kallar den klassiskt akademiska diskursen med moment som vetenskapligt förhållningssätt, akademisk frihet och forskningsanknytning.

Samtidigt som de regionala högskolornas konstitution främst vilade på det vi nu kallar den demokratiska diskursen så styrdes alla dessa skolor av samma lag och förordning som de övriga lärosätena: Högskolelagen och Högskoleförordningen, vilka i sig till stor del vilar på den klassiskt akademiska diskursen med de gamla universiteten som förebild. De regionala högskolorna blev en något udda fågel i högskolelandskapet.

I närmare 30 år tycks de två diskurserna ha existerat i viss harmoni i svensk högre utbildning. Under 90-talet styrdes den högre utbildningen med moment av både den demokratiska och klassiska akademiska diskursen. Mycket pengar till nya platser gick in till både nya och äldre lärosäten. Det system som utvecklades för tilldelning av de statliga anslagen till lärosätena premierade att studenterna sökte till högskolan och påbörjade sina studier snarare än avslutade och tog en examen. Högskolesverige expanderade, särskilt de regionala högskolorna. Under åren mellan 1990 och 2012 mångfaldigades antalet studenter på Högskolan i Gävle, från cirka 1 300 till närmare 15 000.

Sverige hade blivit ett land med massutbildning.

Högskolan i Gävle mådde ganska bra. Stora professionsutbildningar som ekonom och ingenjör samsades med utbildningar i exempelvis ”Design och träteknik”. Fristående kurser som ”Trägubbe och stenansikte” inom pedagogik och ”När det brinner i huvudet” inom entreprenörskap växte fram ur Kungsbäcks övergivna kaserner.

De regionala högskolorna gavs samtidigt visst tillträde till det klassiskt akademiska idealet. Regeringen Persson öppnade inte bara dammarna för grundutbildning utan också för mer forskning och möjlig universitetsstatus för dem som ”bara” var högskolor. På Högskolan i Gävle startade arbetet med att få vetenskapsområde inom teknik samt vetenskapsområde inom humaniora och samhällsvetenskap, vilket skulle innebära att man kunde bedriva egen forskarutbildning inom dessa.

Ansökningarna kom dock inte längre än till skrivborden; teknikansökan kom hela vägen fram till utbildningsdepartementet, men där tog det stopp. 2006 meddelade dåvarande utbildningsminister Leif Pagrotsky en ny ordning: inga fler universitet skulle tillkomma och heller inga nya vetenskapsområden.

Allting stannade upp för Högskolan i Gävle och än tycks rörelsen framåt vara hämmad.

Då, i mitten av 2000-talet hände något, Pagrotsky och nuvarande utbildningsminister Jan Björklund angav en riktning för den högre utbildningen som radikalt har ändrat villkoren för de regionala högskolorna. Pagrotsky uteslöt dem ur den klassiskt akademiska diskursens sammanhang genom den nya ordningen. Björklund fördelar numera forskningsmedel utifrån excellens; global konkurrens och kvalitet står i centrum. Utvärdering av utbildningar är en central del i styrningen av den högre utbildningen. Det vetenskapliga förhållningssättet ska genomsyra all utbildning och systemet belönar dem som av Universitetskanslerämbetet anses ha hög kvalitet.

Det är ett sammanbrott på två fronter för de regionala högskolorna. Man fråntogs möjligheten att bli universitet, att bli en av de andra. Samtidigt har de demokratiska momenten luckrats upp i tankar om excellens, konkurrens och forskningsanknytning – de moment som från början gav de regionala högskolorna ett mål och en mening. En svår situation att navigera i för en organisation.

Det sammanhang som Högskolan i Gävle har utvecklats och verkat i är flyende, platsen i det svenska högskolefältet oklar och ifrågasatt. Samtidigt där ute, i de nu inte längre så små och inte så nya högskolorna, utbildas en stor andel av våra blivande sjuksköterskor och lärare.

Mer specialiserad kunskap finns också, på Högskolan i Gävle utbildas fastighetsmäklare, lantmätare och hälsopedagoger. Inom organisationen bedrivs också doktorandutbildning inom byggd miljö och i hälsofrämjande arbetsliv.

På andra högskolor runtom i landet finns på samma sätt utbildningar i våra största professioner, men också mindre utbildningar, som mode- och textildesign i Borås, tumörbiologi i Skövde, byggarbetsledare i Dalarna och handikappvetenskap i Halmstad. Det utbildas mycket och forskas också en del, dock är det i smala forskningsprofiler som har en tydlig tradition i den enskilda högskolan och också anknytning till regionen. Trots att aktiviteterna fortgår så tycks målet och meningen på längre sikt vara oklara.

De regionala högskolorna mår följaktligen inte helt bra, de sitter på sniskan i det högre utbildningslandskapet. I Gävle har omvärlden understundom uttryckligen ifrågasatt högskolan och delar av dess verksamhet. Riksdagspolitikerna Lars Beckman (m) och Hans Backman (fp), som företräder vår region, har pläderat för att man bör gå upp i ett stort universitet, och Academics Rights Watch har granskat rektor för sättet att hantera meddelarfriheten som alla offentliganställda omfattas av. Examenstillstånd i olika ämnen har ifrågasatts av Universitetskanslerämbetet – ibland brister kvaliteten.

Det är inte en högskola som alltid eller ens ofta lever upp till klassiskt akademiska ideal, eller som konkurrerar väl i internationella sammanhang. Detta har sagts och det kommer att sägas. Det är dock inte den enda bilden man kan ge av Högskolan i Gävle. Det går också att lyfta fram det som konstitutionerade de nya högskolorna 1977: demokrati, jämlikhet och bildning för många. Man kan understryka att vår framtida sjukvårdspersonal, våra pedagoger och våra ingenjörer just nu utbildas där.

Och vi bör också hålla i minnet att en hel del forskning bedrivs med nära anknytning till regionen som högskolan verkar i. Det är förvisso en period av oklar identitet för de regionala högskolorna och för Högskolan i Gävle. Men att de existerar och finns till som högskoleinstitutioner finns ingen tvekan om. En utmaning för framtiden tycks vara att finna nya mål och nya meningar att fortsätta bygga existensen kring.

Fotnot: Artikelförfattaren är doktorand på Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet. Hon forskar om de högskolor som grundades i och med högskolereformen 1977.

Mer läsning

Annons