Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liberalt förbud?

/

Efter några timmar hade partiledaren desarmerat den skolpolitiska gruppens förslag att införa förbud mot ämnesundervisning på elevernas hemspråk.

Annons

 Gruppen ville införa lektioner på strikt svenska i matte och andra ämnen. Teorin först, begripligheten därefter, kan man säga.

Vi måste utvidga och förstärka elevens ”språkapparat” meddelade talesmannen, som strax fick se sitt förslag strimlas och förvandlas till pappersavfall.

Ett tillfälligt avbrott i Folkpartiets hårda slit för att disciplinera eleverna och strama upp livet i klassrummen. Det räcker, meddelade partiledaren, med de krav på kunskaper i svenska vi redan sänt ut till förorternas hårt slitna och mångkulturellt intensiva skolor. Allvaret i vår skolpolitik kan ju inte missförstås. Ordning och reda och betyg från ettan.

En blick på verkligheten och en mer komplicerad vardag visar upp sig: En femtedel av landets elever har ett annat grundspråk än svenska, i storstäderna en tredjedel. Det är klart att dessa måste lära sig det nya språket, den kanske viktigaste vägen mot att assimileras, om det är det som önskas. Men att bra svenska skulle öppna dörrar till verkstäder, kontor, tjänstesektorn eller ens den enklaste sysselsättning är föga troligt.

Det hänger mer på efternamnet och hudfärg i den segregerade värld som skymtar bortom skolgårdar och språkinstitutioner.

Men den som kan sitt eget språk, med den rikedom som finns i den kunskapen, har lättare att lära sig ett nytt. Den som är bra i svenska blir ofta bra i engelska eller något annat ”främmande” språk. Den som kan sitt hemspråk lär sig snabbare svenska. Därför är den undervisning så viktig.

Men att den som saknar djupare kunskaper i svenska ändå skall lyckas ta till sig komplicerad matematik, kemi eller fysik är inte så troligt. Vänd på kravet, och förslaget tycks rent absurt. Liberalerna har gått vilse. Eller så följr de ett utlagt spår.

Återstår då en av de eviga frågorna: Behövs Folkpartiet?

Liberalismen är ju övergiven och den liberala kulturpolitiken överlämnad till moderater och kristdemokrater. Centern och kd har ställt in sig bakom Björklunds energipolitik.

Nato, sedan länge folkpartiets viktigaste försvarsfråga, är vi i praktiken redan anslutna till. Arbetarfrågan har överlåtits till de nya moderaterna under Littorin och Borg.

Den internationella solidariteten, u-hjälpen, administreras av ett moderat statsråd. Forskningspolitiken, som lagts på den avsatte Lars Leijonborg, döms ut av forskare; den lyfter bara in storföretagens intressen i lärosalarna.

Omtanken om medmänniskan, hemma och borta, har förvandlats till stenhårda krav på sjuka, pensionerade och de som försatts i ”utanförskap”. På andra kontinenter har hjälpen villkorats.

Mer läsning

Annons