Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyxshopping är ett problem för mig

Annons

sett ”Sex and the city”. Jag är inte så värst imponerad.

Det beror på att jag är för gammal. Vi kan säga det.

Men konstigt. För gammal? Jämfört med gymnasietjejerna som tjuter i salongen kan jag ju i princip räknas som jämnårig med huvudpersonerna (i filmen har de hunnit bli hyggligt stadgade och Samantha firar 50).

Det har tjatats om ”Sex and the city” som fenomen i evighet. Det brukar beskrivas som befriande med moderna kvinnor som vågar ta för sig av livet. Killar och kläder. All sorts njutning. Go, girls, go.

Så. Nåväl. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte fungerar förstås som förebilder för unga tjejer snarare än som gamla tanters identifikationsobjekt.

Den begeistrade, gråtande, suckande tonårspubliken är helt carried away.

Har man följt tv-serien har man lärt känna dem, förklarar 16-åringen. Man bryr sig. De har inte haft det lätt, snyft.

Men lyckobalansen kan återställas med shopping. Projektet att ta för sig av livet gestaltas i ”Sex and the city” som bekant konsekvent som lyxkonsumtion. Klädtrasor med särskilda etiketter, extremt fula och opraktiska handväskor, nöjesliv, taxi, utstyrda drinkar.

Jag måste erkänna att det är ett problem för mig.

Inköpslista ”Sex and the city”: paradvåning i centrala New York, förstaklasshotellsemester i Mexico, 500-dollar-pjuck, diamanter, designmöbler, Louise Vuitton-väska, ett hav av små läckra kassar med guldhandtag och varumärkestryck.

Varje ny scen är en ny liten modevisning.

Och en fattig flicka behöver inte gråta. Hon kan hyra sig en Chanel-bag över nätet, berättar filmen.

Den arbetslöse tröstas alltså med känslan av att känna sig rik. Fast mat för dagen kan väl inte hyras på internet?

är naturligtvis inga våp.

Och ändå framställs de ju som lite korkade. 40-åriga Carrie har till exempel Askungen som ideal. Ni vet den lilla flickan med handsydd klänning tillverkad av näpna slavarbetare med brödsmulor som lön, och exklusiva specialbeställda glasskor därtill.

I ”Djävulen bär Prada” fick vi lära oss att mode är en kulturform som inte ska föraktas.

Men ”Sex and the city” hyllar inte det konstnärliga uttrycket i sig. Här handlar det framförallt om själva handlinghandlingen. Som om den behövdes för att man ska känna sig levande.

Detta budskap förändras inte nämnvärt av att Carrie är förståndig och som slutkläm väljer secondhand framför en svindyr bröllopsstass. Hon har i alla fall gjort det hon skulle, shoppat sig en identitet.

Men ”Sex and the city” är ganska lam. Ungefär som andra välgjorda, småfräcka relationskomedier med charmiga karaktärer i glassiga miljöer.

Det enda som sticker ut är sättet på vilket en hämninglöst egoistisk livsstil definieras som norm. Och att drömmen om prinsen har ersatts av drömmen om en walk-in-closet. För mig låter inte det som revolution.

Mer läsning

Annons