Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Maskinen var mitt allt"

/
  • Spelmaskinerna tar snabbt över en människas liv. Karin berättar om ”lånehajar” som cirklar kring maskinerna på Gävles krogar och erbjuder lån till ockerränta till dem som spelat   bort på sina pengar.

Det började med en fråga till ett par killar på en restaurang i Gävle 2002 och livet blev till en början glatt, ja till och med lyckligt ibland.
Det slutade i våras efter sex år av ständiga lögner, flera stölder och en ständigt växande ångest.
Det här är berättelsen om 58-åriga Karin och hur hon kunde bryta med sitt spelmissbruk och bli ärlig mot sig själv, sina vänner och sin familj.

Annons

Karin, som egentligen heter något annat, är en liten mörkhårig kvinna som ser hösttrött och litet sliten ut när vi ses. Hennes ögon blir rödkantade när hon berättar om alla gånger hon ljugit för sina två söner och om vännerna vars pengar hon stulit. Men hon ler stort med glittrande ögon när hon berättar om det liv hon har i dag.
Men först tillbaka till Gävlerestaurangen för sex år sedan.
– Vi hade ätit en kompis och jag och på väg hem gick vi förbi garderoben där två killar spelade på Jack Vegasmaskiner och jag frågade hur spelet fungerade. De berättade och visade och vi skrattade och hade trevligt och jag satsade en tjuga. Och sedan var jag fast!


att det kan låta konstigt men precis som många alkoholister och narkomaner beskriver den första fyllan och det första ruset som att komma hem beskriver Karin det som skedde som en kick hon aldrig tidigare känt.
– Jag gick dit kvällen efter och då vann jag tusen kronor, det var otroligt! All min oro försvann, jag hade full koll och jag skulle bli miljonär. Jag skulle vinna massor med pengar så jag kunde hjälpa mina söner att köpa hus och bilar. Jag var på topp!


var det lika roligt men vinsterna uteblev. Och snart började pengarna tryta. Karin började med en övre gräns på 100 kronor som blev 500 kronor som blev 3 000 kronor att spela för per kväll. Men det räckte inte.
– Då började jag stjäla. Jag stal från en kompis som hade en butik där jag hjälpte till. Först var det ett par hundra men sedan rasade det på med allt större summor. Att min kompis inte märkte något berodde på att hon själv var stressad och reste mycket och hon hade många som extrajobbade åt sig och en ekonomiansvarig som inte såg, eller ville se snarare, vad som pågick.

närmade sig 50 000 kronor erkände hon och väninnan hjälpte henne ta ett lån så att skulden kunde regleras. Men Karin fortsatte spela. Alltid nykter. Alltid glad och trevlig:
– Men jag kände mig som en liten skit inuti! Jag gick runt på alla krogar och pizzerior i hela stan och spelade. Bara när jag spelade hade jag kontroll över mitt liv. Jack Vegasmaskinen var mitt allt! Den ersatte både mat, kärlek och sömn.
Karin ströjobbade de här åren och allt hon tjänade gick till spelandet. Hon kom efter med hyran och tvingades flytta. Och ännu en gång stal hon från dem som stod henne närmast, en kusin bad henne ta hand om ett arv och Karins spelande kunde fortsätta.
– Men när jag hade stulit från någon som litade på mig ännu en gång började jag till slut fatta att jag inte kunde hålla på så här. Jag tog mig i kragen och hittade GA, anonyma spelmissbrukare och började gå på deras möten. Men jag ljög där också till en början…

det kostar på att berätta om allt som varit. Hon tar en klunk kaffe, snyter sig tyst och tar liksom sats innan hon fortsätter. Nu är vi framme vid hösten 2007. Karin har nu erkänt vad hon gjort för sin kusin. Med hjälp av alla de kontokort hon skaffat sig betalar hon tillbaka det hon stulit. Och våren 2008 orkar hon inte ljuga längre:
– Jag erkände för mig själv vad jag höll på med och sa till mig själv att nu jäklar Karin måste det bli ett slut på det här. Tidigare hade jag aldrig kommit på djupet med mina tankar. Spelandet hade tagit allt ifrån mig, alla känslor och alla tankar. Jag umgicks inte med mina vänner, jag hade smitit ur flera relationer och jag bara ljög för mina pojkar och mina systrar.

att Karin fastnade i spelmaskinernas våld vet hon inte. Kanske berodde det på att lögner präglade hennes barndom, ytan var viktigare än innehållet för hennes föräldrar. Kanske var det alla misslyckade förhållanden där fler än en av männen redan var gift och där Karin ändå alltid valde Mr Jack Vegas i stället.
Men Karin behöver ingen syndabock eller ens en förklaring till att det blev som det blev för nu är allt annorlunda. Hon känner inget sug efter spelet och hon har inte trillat dit igen sedan hon satsade sin sista tjuga. Hon betalar sina skulder och hon sover gott om nätterna.
– Man ska aldrig säga aldrig men jag vet att jag till 99 procent har klarat mig nu. Jag har bett och fått hjälp från Gud, eller en högre makt utanför mig själv som vi säger i Tolvstegsrörelsen, att klara av den här förändringen. Och nu har jag slutat ljuga för mig själv och andra! Jag söker jobb och går på kulturgrejer och studiecirklar på kvällarna i stället för att spela.

ska Karin ta bussen till en kompis för att äta mat och ta ett glas vin. Äldste sonen har sms:at och oroligt undrat var hon är när hon inte svarar hemma. Karin ler åt det.
Vännerna och familjen har förlåtit henne och nu drömmer hon om ett jobb, en större lägenhet och en man att hålla om:
– Livet rymmer både glädje och sorg och det gäller att leva livet på ett vuxet sätt och inte fly undan det, och det kan jag nu. Jag kan skratta. Jag kan sjunga. Jag såg de vackra höstlöven för första gången på sex år i år. Nu är jag är fri!!!
Karin har skrattårar i ögonen när hon säger det.


Mer läsning

Annons