Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer samhällskunskap, mindre nörd

Beroende på sammanhang kan jag, vid 28 års ålder, vara en gubbe eller knappt torr bakom öronen.

Annons

När Kevin Borg spelar är det definitivt det förra, på en lunchföreställning med Adde Malmberg det senare. Kan jag bedöma något som så uppenbart är anpassat för skrikande småflickor som tycker att Kevin Borg är det sötaste sedan grisen Babe; kan jag ta till mig skämt som handlar om hur det är att bli gammal?

Av de två exemplen kan jag säga att jag har lättare att skratta åt gubbskämt än att få fjärilar i magen av att se Kevin sjunga. Men generellt har åldern lite att göra med hur väl lämpad man är att utöva kritik.

Anledningen till att jag tar upp detta är en debatt bland svenska filmkritiker, efter ett farbroderligt slag med käppen från nestorn Nils Petter Sundgren mot yngre kolleger, vilket fick Kjell Häglund att skriva en krönika på filmnyheterna.se där han efterlyser mer livserfarenhet bland svenska filmrecensenter.

”Vad svensk filmkritik behöver är inte fler yngre profilerade skribenter, utan fler äldre. Fler recensenter med livserfarenhet, och som förmår dra nytta av livserfarenheten i sin journalistiska gärning”, skriver han.

För egen del efterlyser jag mer, i brist på bättre ord, samhällskunskap än livserfarenhet inom den svenska filmkritiken. Jag jobbade ett tag med Orvar Säfström på Filmkrönikan, och även om han besitter en imponerande nördkunskap om sitt ämne, tycker jag att hans kommentarer alltför ofta existerar i en bubbla som aldrig når utanför biografen, en självrefererande Quentin Tarantino-kritiker om man så vill, där verkligheten aldrig tränger in i filmens värld.

Jag vet inte om ålder krävs för detta, även om man kanske har lättare att se att tillvaron består av annat än bildrutor senare i livet. Hellre en kritiker som då och då läser Economist än en som kan alla skådespelare som har vunnit en Oscar utantill.

En svensk kritiker som jag alltid läser, var jag än snubblar över hans byline, är Martin Gelin. Men det har inte alltid varit så. När han mest skrev om musik, och till det musik som jag har mycket lite intresse av, hade jag inte alls samma relation till hans byline, men efter det att han vidgade sitt bevakningsfält till amerikansk politik, ja, hela det amerikanska samhället, har även hans musikrecensioner fått ett bredare perspektiv. Han var med sin USA-blogg på svd.se den mest läsvärda kommentatorn till Obamas historiska seger, en väg som Gelin för övrigt skildrar i bokform nu i vår.

Kanske har han blivit en sämre musikrecensent av detta, då han ägnar mer tid åt den politiska bevakningen, sett ur ett perspektiv av ren musiknördkunskap. Men hans texter lyfter från musikbubblan nu.

Ger ”Tingeling” – låten som skämtade om Ryssland i ”Melodifestivalen” – fel bild av Ryssland? Ja, Ryssland är mer än maffia och enorma pälsmössor. Ger den hysteriska rysskritiken fel bild av Ryssland? Nej, den följer ett sorgligt mönster. Ryssland borde läxas upp för denna protest och tvingas att dra tillbaka den, eller annars mista finalen i Moskva.

”Den rätte för Rosing” måste vara det sorgligaste som har visats i tv. Det borde byggas ett monument till dess sorglighet, för att parafrasera komikern Louis CK, där man begrundande kan sitta och tänka: ”Fan, vad sorgligt det är”.

Mer läsning

Annons