Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moral, kondomer och landstinget

/

Försatt i internetskugga i de liguriska bergen läser jag av händelserna i hemlandet via mobilen, ännu kopplingsbar i lägenheten med den härförande utsikten.

Annons

De stora, övergripande nyheterna sammanfattas bäst av radions hemsida, där läser jag att migrationsminister Tobias Billström låtit skriva en artikel om invandrarna; för lata, undviker alla krav, för dåliga på svenska.

Ett omdöme som lika gärna kan fästas på delar av den samlade högern, eller för den delen, och tydligare, på sverigedemokraternas förtvivlade försök att skriva ut en ny ordning för det som kan, och får, kallas svenskt.

 

Regeringen, försatt i politiskt utanförskap, söker efter nya hållpunkter för sin misslyckade politik. Väljarna flyr och avståndet till oppositionen har dragits ut till en avgrund. 18 procent, eller 15.

 

Men inget växer ihop av några patetiska utspel om vuxenutbildning, arbetslivsstudier och småsmulor till pensionärerna. Det behövs rejäla tag.

Så det blev flyktingar, invandrare, de marginaliserade.

Ett eko från den europeiska höger som lovat att sopa bort och montera ner alla störande element. Det sneglas mot det danska exemplet i regeringskanslierna; de som inte rätt kan uttala ”pölse” eller vet när ”frukost” skall intas hänvisas till tjänstesektorns nedersta krets, städning, skura golv, bära ut överklassens skit. Passar det inte, så åk hem.

 

En lyckosam politik, danska väljare sluter upp bakom den sortens exkluderande och utpekande regeringspolitik. Ett vulgärt föredöme. Det franska valet vanns på löften om att skicka hem alla papperslösa och låta resten känna av piskan.

 

I Italien, så förförande vackert, tänker Berlusconi, en av Bildts varmaste vänner, låta romer rulla fingrarna över bläck och sedan sortera in eventuella brottslingar i gigantiska register.

Jag ser, på den flimrande liguriska teven, afrikaner som halvdöda lyfts in på det italienska fastlandet, desperata människor på jakt efter bara ett uns av värdigt liv. De skickas hem när de kvicknat till.

Den lätt patetiske Billström har snappat upp detta och lyfter nu in delar av denna utstuderade högerpopulism i svensk politik.

John McCain kan sorteras in i den höger som blickar mot flaggan och den nationella utvaldheten; han lovar ”förändring” men undertexten haltar sig fram över traditionella republikanska områden; sänkta skatter, främst för de redan rika, mindre stat, mer individuell frihet, med undantag för de 47 miljoner som inte njuter friheten att bli sjuka utan att ruineras, eller ens mottagna på sjukhusen.

Krigsmakten ges obegränsade tillgångar, blott ett starkt USA står säkert mot all världens terrorism.

McCain, redan uppgiven, tänker köra ner oljeborrar i återstående jungfrulig mark och föra det irakiska kriget, vars sammanlagda kostnader kunde skänka en hyggligt vårdgaranti åt minst 47 miljoner, till ett hedervärt slut. Några hundra tusen döda är inte nog, det blir fler. Löftet ställs ut under McCains stora tal.

I bakgrunden mamman till den tonåring som inte lärt sig hemläxan; kondom på. I några svindlande sekunder kläs hela den amerikanska dubbelmoralen av; Bush ställer in bidrag till länder som accepterar aborter, den utsedda vicepresidenten väver in avhållsamhet i de böner hon knäböjande uttalar tillsammans med sina tonåriga barn.

Sedan faller skandalen ner i knät, och den blivande pappan släpas upp på scenen, under stort jubel. För vad?

Teves kameror sveper över delegaterna; krigsveteraner, medelålders medelklass, delar av vapenlobbyn, som gjort den eventuella vicepresidenten till livstidsmedlem, rikt mejslade något rödblommiga, eller stelopererade ansikten, unga vuxna med strama anleten.

 

En bön bör sändas till rätt adress: Barmhärtige, låt Obama segra.

 

Jag hastar, uppslukad, igenom ett reportage om Italiens verkliga makthavare, den allt omfattande camorran. Roberto Saviano har vadat i blod och död och sammanställt sin rapport; maffian genomkorsar inte bara det italienska samhället, dess makt skrivs ut i hela Europa, delar av Asien och Kina. En alternativ ekonomi som snart är viktigare än den vacklande statens. Ett imperium med maximal förtjänst som enda affärside. Inte ett kontrakt som överstiger några hundra tusen är möjligt utan att dess fingrar snor åt sig en del.

 

Gigantiska vinster sipprar ner i kvarter där arbetslösheten når över 50 procent och framtiden är mer än dyster. Men i Berlusconis alla tv-kanaler dansar blondinerna vidare och gubbarna sneglar mot de urringade.

 

Det är, i brist på andra ord, något spöklikt över detta tudelade land; i norr ett välstånd som överstiger medelvärdet i övriga EU, i söder en gangsterekonomi som förhindrar varje form av verklig tillväxt.

Svante Lönnbark har, när ekonomin ännu en gång körts ner i landstingets kulvertar, fått uppdraget att göra något åt underskotten. På allvar. Ingen tror att något händer. Impotenta politiker, förlamade tjänstemän. Alla vet vad som måste göras, men ingen vågar. Lika bra att ge upp.

Att den samlade vänstern i Gävle halverar stödet till adhd-barn är inte möjligt.

 

Jag vacklar runt i en av Gardasjöns många pittoreska byar, vackrare än vykort, varmare än Medelhavets stränder. Men inte en enda bankomat som fungerar, och hotellet kräver kontant betalt. Vad gör jag nu?

 

Mer läsning

Annons