Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Artas ansikte ger starkast intryck

/
  • Inget offer. Arta Dobroshis ansikte är det starkaste intrycket av belgiska bröderna Dardennes ”Lornas tystnad” som vann priset för bästa manus i Cannes. Foto: Folkets bio

De belgiska bröderna Dardenne sliter på med sina hyperrealistiska filmer från Europas källare. Den här gången handlar det om invandring – inte direkt illegal, men halvlegal, grå invandring där människor inte flyr för att rädda livet utan för en drägligare tillvaro.

Annons

Albanskan Lorna är genom ett skenäktenskap på väg att bli belgisk medborgare. Men planen är mer komplicerad än så; det första äktenskapet ska avlösas av ett andra och så småningom ett tredje. Allt är en komplicerad pardanstävlan där första pris är den vinstlott som kallas uppehållstillstånd.

Genom hela ”Lornas tystnad” följer kameran Lorna (Arta Dobroshi) som en trogen hund. Hon för tankarna till en annan Dardennekvinna, Rosetta i filmen med samma namn. Liksom Rosetta vägrar Lorna vara ett offer. Men över Rosetta fanns ett starkare drag av desperation; Lorna har ändå någon sorts kontroll. Länge.

Styrkan i ”Lornas tystnad” är att den vägrar förenkla, vägrar ta lätt på svåra frågor. Filmens immigranter är inga utnyttjade våp, de är människor med mänskliga svagheter och den största av våra svagheter heter pengar.

Tyvärr håller inte filmen hela vägen; en krånglig början leder så småningom till ett bisarrt slut. Du lämnar bion med en enda bild kvar. Arta Dobroshis ansikte.

 

Mer läsning

Annons