Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En given träffpunkt

/

Storbandsjazz varvat med bredare musik, och högtflygande svalor över festivaltältet i Högbo. Trots kristider i Sandviken tycks årets upplaga av Bangen bli ungefär som vi vant oss vid på senare år. Även om strömmings-Christer valt att vila i år.

Annons

Man kan säga att Bangen i Sandviken är en institution i Gävleborgs musikliv. Fast det är nästan ändå för lite sagt. I år är det nittonde året som arrangören Åke Björänge jobbar med arrangemanget. Och det långa, idoga arbetet med Bangen har etablerat festivalen som en given träffpunkt både för folkfestsugna Sandvikare och för jazzvänner från hela Sverige.

När På Gång får tag på Åke Björänge håller han på och packar ihop grejerna efter en spelning på Krysset mitt i Sandviken. Det är Sandviken Small Band som har spelat, ett annat av Åke Björänges skötebarn. Han har varit ledare för bandet sedan 1977, och han är nöjd med dagens spelning.

Idag börjar Bangen ute i Högbo, och Åke Björänge kan inte riktigt sluta oroa sig för att han ska ha glömt bort någonting. Det låter som om det är något han gör varje år. Egentligen vet han att han mest oroar sig i onödan, men det är väl så när det är mycket saker att hålla i huvudet. Hotellrumsbokningar och transporter och så vidare.

Och så har förköpsförsäljningen gått lite sämre än vanligt också. Och det kanske inte är så konstigt, resonerar Åke. För tidigare år har personalföreningarna på Sandvik stått för en viktig del av den försäljningen, och nu är det kanske inte direkt sådana här grejer man prioriterar.

- Det är lite begravningsstämning där nere, konstaterar Åke.

 

Men Åke Björänge är ändå hoppfull. För han kan inte komma ihåg att han någonsin har sett en så här blå himmel innan Bangen tidigare, och om vädret blir bra så kommer förhoppnings ännu fler och köper biljetten direkt på plats

 

- Musiken är ny, haha! Nej, men konceptet är det samma som för året, då vi lade till en barn- och familjedag på söndagen. Det slog fint ut. Vanligtvis är det så uppdelat mellan barn och vuxna på musikgrejer, här är tanken att man ska kunna komma hit och ha kul tillsammans.

 

- Vi har haft ett genomtänkt koncept, det gäller hela vägen från bra ljud till rena toaletter. Vi har ju åkt runt mycket på festivaler med Sandviken Big Band och då har man väl stulit någon idé här och någon idé där som man gillar. Sedan har vi naturligtvis kört med kvalitativ musik hela vägen.

 

- Det innebar många fördelar rent praktiskt med hotell och så vidare. Och det var bra när det gällde turismen också, det kommer mer folk utifrån nu än tidigare. Samtidigt misstänker jag att en del av sandvikarna väljer att stanna hemma nu för att de tycker det är lite jobbigt att ta sig till Högbo. Har du någon aning om hur man får hit fler sandvikare?

 

- Ja, det är ju många som säger att de inte kommer om de inte får äta strömmings-Christers strömmingsburgare. Vi får se hur det blir med den saken i år, för den här gången har strömmings-Christer valt att vila. Men vi har Wahlströms fisk här i år, så det blir strömmingsburgare ändå, det känns bra.

 

- The Puppini Sisters från England. Jag blev helt golvad när jag hörde dem, det är tre tjejer som gör en väldigt tät allsång och är sceniskt intressanta. Dessutom är det svängigt som tusan. Problemet är att folk här känner inte till dem. Därför har jag lagt Caroline af Ugglas precis innan i programmet.

- Och Caroline af Ugglas är ju en sådan där som många ifrågasätter om hon verkligen hör hemma här, men jag tror det kan bli spännande. Hon ska bland annat köra med en stråkkvartett bakom sig, så jag tror folk kommer att bli överraskade.

Mer läsning

Annons