Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blade runner – the final cut

/
  • Bäst på bio.
  • Bäst här. Träbocken Harrison Ford i sitt skådespelarlivs mest intressanta roll som replikantjägare i

Blade runner – the final cut

Regi: Ridley Scott

Med: Harrison Ford, Daryl Hannah, Rutger Hauer, Sean Young m fl

Filmstaden, Gävle

Annons

Los Angeles år 2019 är ett asiatiskt myller där high tech blandats med regnvåt slum.
På gatorna vandrar en ny generation människomaskiner. Producerade av industrikoncernen Tyrell vars ägare bor i något som samtidigt är en glittrande modern storstadspyramid och mayatempel.

Mötet mellan "skaparen" och en av hans "söner" är ett starkt ögonblick i den här sf-klassikern.

Men det finns många. Så många. Somliga scener ser ut som ljusglödande renässansmålningar inifrån furstepalats. Andra är barocka, fyllda av groteska varelser.

Och när "Blade runner" nu biovisas i en slutgiltig, perfektionistisk version är bilderna ännu mer renskalade och helgjutna än jag minns.

Det finns science fiction som jag håller högre. Som Kubricks rymdäventyr och Tarkovskijs "Solaris".

"Blade runner" var mer actionfylld och rörde inte lika djupt vid existensiella frågor.

Och ändå borde den ju kännas angelägen. Människovärdet är centralt i handlingen (baserad på en Philip K Dick-berättelse). Filmens replikanter – genetiskt designade robotar – drömmer om samma rättigheter som andra.

Men när jag ser om Ridley Scotts film blir jag överrumplad av dess exakta poetiska skönhet till Vangelis kongeniala musik. Visst är det magnifikt.

Förmodligen särskilt nu. I denna restaurerade och digitalt upputsade, tredje officiella upplaga (som funnits ute på dvd ett tag).

Berättarrösten har tagits bort sedan 1982. Andra saker som förändrats kan man läsa sig till, även om det inte är något särskilt som jag själv lyckas notera.

Utom slutet. Minnet är bedrägligt förstås. Men jag vet att jag under filmens gång hela tiden ser fram mot den romantiska, varmtonade slutscenen. Jag tror att jag vet precis hur den ser ut.

Det gör jag inte. Jag är besviken.

"Blade runner – the final cut" framstår bildmässigt som en mäktigare upplevelse än tidigare. Känslomässigt, som en kyligare.

Men det är kanske inte så konstigt att dagens Ridley Scott har renodlat ytan och dystopin. Framtiden har inte precis blivit ljusare.

Mer läsning

Annons