Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Curtisland går mot dystra tider utanför Hugh Grants blåa dörr

/
  • LJUMMEN. Richard Curtis senaste film
  • CURTISLAND. De två huvudspelarna i Curtisland, landet som Richard Curtis (höger) skapade med skådespelarhjälp från Hugh Grant (vänster).

Med ekonomisk kris och ljumma recensioner för "The Boat that rocked" verkar det som att Curtisland – världen som filmskaparen Richard Curtis skapade – går mot en lång höst.
På Gång åker på semester till ett Curtisland som inte längre är lika soligt.

Annons

Har en grådaskig skugga lagt sig över Curtisland?

Curtisland är vad världen som den brittiske rom-kom-kungen Richard Curtis har skapat kallas, ett England som var – med kulturjournalisten Tim Adams ord – ”ett soligt, roligt, självironiskt och charmerande ställe”.

Curtis senaste film ”The Boat that rocked”, som just nu går på Filmstaden i Gävle, har av kritikerna bemötts lika kyligt som när Hugh Grant spillde apelsinjuice på Julia Roberts i ”Notting Hill”. På Gångs recensent Erik Helmerson gav den bara två stjärnor, Peter Bradshaw på hemmaplan likaså, och DN sopar undan den med orden ”en grabbig och insmickrade nostalgitripp med dålig flytförmåga”.

Smakdomarna har sett molnen på Curtislands ständigt blåleende skyar, sett löven falla i hans mysiga parker och sett kärleksmötena i flygplatsens ankomsthall avbrytas av terrormisstankar.

Men vad är då Curtisland? Richard Curtis började som manusförfattare, sedermera regissör, att mejsla fram ett England som inte hade många beröringspunkter med det gamla Thatcher-England såsom det såg ut i diskbänksrealismens Ken Loach-misär, ett Storbritannien där gatorna var lika grå som arbetslöshetsstatistiken.

Om vi kikar ut på Curtisland från Hugh Grants karaktäristiskt blåa dörr i ”Notting Hill”, ser vi en imaginär värld, en vision om man så vill, av ett land där julen alltid finns runt hörnet, där amerikanska filmstjärnor blir kära i vanliga snubbar, där kärlekstrubbel aldrig är svårare än att de kan redas ut med en snabb taxi till flygplatsen för att hinna ifatt den älskade, där en evig vacker skymning faller över bänken i parken, där den jobbigaste känslan är pinsamhet och där grundtonen alltid är sjungande positiv. Ett hologram som projiceras över den verkliga platsen.

Curtisland har på det sättet stora likheter med Woody Allens Manhattan; ironiskt nog har Woody Allen själv försökt att annektera Curtisland under sin brittiska sejour, och nu senast i det pinsamma vykortet från Spanien i ”Vicky Christina Barcelona”.

Detta Curtisland existerar inte bara i hans egna filmer som ”Fyra bröllop och en begravning”, ”Notting Hill” och ”Love actually”, utan Curtisland är även Nick Hornbys värld såsom den exempelvis ser ut i ”Om en pojke” och i Helen Fieldings ”Bridget Jones”-romaner, som i synnerhet har tagit fasta på den juvenila småkåthet som är en dominerande känsla i Curtisland.

Tim Adams kan inte motstå att dra paralleller till New Labour och Tony Blair. Hugh Grant spelade för övrigt en ännu mer glättifierad version av Blair i ”Love Actually”. Att Curtis nu har mist sin lyster kopplas sålunda samman med att Blair har ersatts av Brown, Cool Brittania (epoken där brittisk populärkultur fick sina 15 minuter i strålkastarljuset på 90-talet) av finanskrisen. England har blivit grått igen, den ystra färgen på Hugh Grants dörr har bleknat.

Richard Curtis måste ha anat att en backlash var förestående, och med tanke på detta är det modigt, alternativt dumdristigt, att förlägga handlingen i filmen på en båt, en inbjudan till elaka kritikermetaforer om sjunkande skepp.

Curtisland är kanske en orealistisk plats, en önskedröm, en kolorerad verklighetsrapport, vilket blir extra tydligt i tider som dessa.

Eskapistiskt, förvrängt, snedvridet ... och alldeles, alldeles underbart.

Curtisland går måhända mot hösten nu, och kanske spirar en ny vår för diskbänksrealismen, men låt oss hoppas att vi med tiden får uppleva fler somrar i Curtisland, på bänken i parken med Hugh Grants hår som berättar en underhållande historia om en kebab.

Mer läsning

Annons