Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Transformers – de besegrades hämnd

/

Transformers – de besegrades hämnd

Filmstaden, Gävle

Regi: Michael Bay.

Medverkande: Shia LaBeouf, Megan Fox, John Turturro med flera.

Annons

 Regissören Michael Bay fördärvar allt som han rör vid. Om han fick för sig att filmatisera ”Bä bä vita lamm” skulle fars helgdagsrock vara en militärfetischistisk uniform, mors söndagskjol få henne att se ut som en photoshoppad utvikningsflicka och lammet explodera på ett ytterst smaklöst sätt.

Till Bays försvar kan sägas att han har en egen stil, till Bays nackdel att den stilen borde bannlysas från vita duken.

Som bekant har han nu valt att lägga sin omvända Midas-hand på leksakerna Transformers, robotar som kan förvandlas till bilar, flygplan och andra fordon. Den första hade en viss charm, vill jag minnas. Men uppföljaren ”Transformers – de besegrades hämnd” är en enda stor röra av metalldelar, fånig story, dåligt skådespeleri, slammer och, självklart, explosioner.

Något konstnärligt djup är väl inte att vänta i en film som baseras på leksaker, men inte ens barn skulle kunna fantisera denna historia utan att rodna. Ett par år har gått sedan de goda robotarna besegrade de onda, och de förra med Optimus Prime i spetsen samarbetar med USA:s militär. De onda robotarna gör en ny attack, nu med målet att släcka solen, och än en gång blir Shia LaBeoufs tonårskille indragen i en kamp för världens frälsning.

Filmen tar inte handlingen på allvar (hur skulle den), och packar i stället de långa två och en halv timmarna med ansträngda lustigheter, som att Shia LaBeoufs mamma äter knarkmuffins och går bananas samt ett jiddrande tvillingpar robotar som ska ha något som jag bara kan gissa ska vara en humoristisk dialog.

Ren robotbuskis blir det när en av maskinerna börjar jucka mot en av utvikningsflickornas ben – som om Stefan och Krister tagit ”Transformers” till en lokalrevyscen i Halland.

Jag gillade Shia LaBeouf i ”Disturbia”, och han borde snarast brotta sig ur det kontrakt som binder honom vid denna franchise. Mot plutmunnen Megan Fox får han inte mycket skådismotstånd att bita i. Hennes roll i filmen klarnar mot slutet, när hon, lättklädd, får Baywatch-springa i slow motion i flera sekvenser. Jag tvivlar inte på att Megan Fox är en riktig människa – även om det är svårt att veta i dessa dagar av datoranimation – men Michael Bay har en förmåga att få alla kvinnor att se ut som plast. Kanske har han inte hjärta att avslöja för filmens kärnfans, datornördarna, att riktiga kvinnor inte ser ut som i Playboy.

Droppen som får bägaren att rinna över är att filmen har mage att plåga publiken med detta dravel i två och en halv timme. Skroten nästa för detta vrak till filmfranchise.

Mer läsning

Annons