Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyvärr, filmen äger inte

/
  • Ping Mon Wallén och Mikael Persbrandt som dotter och pappa i filmens fritt efter Åsa Linderborgs självbiografi ”Mig äger ingen”.

Den här gången är det ovanligt svårt att frigöra filmen som har premiär, från den hyllade bokförlagan. Och från dess verklighetsförlaga. En vuxen Åsa Linderborg (författaren, redaktören, debattören) står där någonstans i bakgrunden och hörs stampa misslynt. Hon protesterar. Det är inte hennes berättelse längre, inte hennes pappa som skildras.

Annons

”Mig äger ingen” handlar om en liten flicka som växer upp ensam med sin pappa. Hon är honom obrottsligt trogen också när han inte begriper sig på konceptet bädda rent eller hårborste. Men han vill oändligt väl. Farsan är stålverksarbetare i folkhemmet, stolt och övertygad kommunist. Jäntan är hans solstråle.

Det händer att när dagis är stängt får hon följa med till nattskiftet. Pappa Hasse cyklar iväg i vintermörkret med matdosa och barn. Till skillnad från hemma hos kamraterna pillar man inte räkor på fredagarna. Pengarna räcker till korv och pilsner. Knappt.

Åsa Linderborg skildrade en arbetarklassuppväxt som präglat henne. I ett 1970-tal som filmen möblerar med furubord, demonstrationer och Mahjongtröja på den utflyttade mamman som ”övergett” sin dotter.

Den självbiografiska boken var en berättelse om klass, motsättningar och solidaritet.

Men nu är det 2013. Filmen är tidstypiskt problemorienterad. Pappa Hasse dricker för mycket. Ämnet förvandlas till: stackars barn som tvingas växa upp i alkoholisthem. En enskild fråga avhandlas. Samhällsperspektivet har glidit ur fokus.

Mikael Persbrandt gör sin manliga huvudroll suveränt. Han är kärleksfull far, stolt proletär, darrande suput, men lika suveränt nedtonad för att inte totalt stjäla uppmärksamheten. Scenografen ligger berömvärt lågt med påklistrade 70-talsdetaljer. Alltid säkra Cilla Rörby från Gävle står för övrigt för kostym.

”Mig äger ingen” karaktäriseras av välmenande. Den innehåller många jättefina scener, är ett verkligt välgjort hantverk.

Berättelsen flyter på kronologiskt, i ett fantasibefriat manus utan särskilda konstgrepp.

Det kikas tillbaka på ett tydligen okomplicerat förgånget, som inte ens får vara Västerås utan en namnlös anonym stad.

Besläktade ”Svinalängorna” förvandlades på liknande sätt – från systemkritik till psykproblem – vid filmatiseringen härom året. Vilket i och för sig säger en hel del om i dag. Till och med filmerna är konflikträdda.

Mer läsning

Annons