Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför får vi inte veta något om Jackson?

/

This is it

Regi: Kenny Ortega

Med: Michael Jackson, Kenny Ortega med flera.

Filmstaden, Gävle

Annons

Det börjar med tårar. Dansare som rest över halva jordklotet för att vara med på auditionen för Michael Jacksons stora comebackshow sitter och gråter av hänförelse över att vara i närheten av stjärnan.

Och man tänker jösses. Ska det vara så här i två timmar nu; folk som talar om Michael Jacksons storhet med darr på rösten varvat med klipp från Jacksons sång- och dansnummer.

Och ja. Ungefär så är det, även om folk slutar gråta – och det är nästan lite synd det.

Filmen är för fansen, det slås fast i förtexten. Och visst, som tröst för alla de fans världen över som inte fick möjlighet att se Michael Jackson på hans planerade grandiosa återkomst funkar säkert ”This is it”. Han är pinnsmal men movesen sitter där de ska, rösten håller för det mesta och trots att det bara är repetitioner visar det sig att MJ är mannen som går till jobbet i guldpaljettbrallor, vita strumpor och loafers, så glittret finns där också.

Han sjunger sina sånger. Dansar sina danser. Och mellan varven får musikerna tala om hur fantastiskt det är att jobba med Michael, vilken koll han har på sin musik och att han är en perfektionist.

I ett klipp säger stjärnan att ljudet i hans öronsnäckor är för högt och han säger att det är som att få en knytnäve rätt in i örat, men att han säger det med love. Så bokstaverar han: ”with L. O. V. E.”

Man fattar att han är sur.

Och det är ungefär det personligaste man får veta om Michael Jackson i ”This is it”.

För även om regissören Kenny Ortega, som också var den som regisserade själva showen, sagt att det är en dokumentär det här, så missar han alltför många chanser att berätta nånting what so ever om Jackson. Eller för den delen om hur det är att göra en show som har ambitionen att bli det mest spektakulära som setts på en scen eller det egna arbetet som regissör där han uppenbarligen måste tassa fint fint kring stjärnan.

Kanske säger det nåt ändå. Kanske säger det att Michael Jackson var så stor att det räcker med en räcka halvtrist bildsatta låtar och lite snack däremellan för att göra fansen nöjda.

Men lite mer tårdrypande berättelser och fler hela-crewet-står-och-håller-varann-i-handen hade gjort susen om nu ambitionen inte var mer än så.

Mer läsning

Annons