Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra gjort, Sofia med musikanter!

/
  • En stjärna. Sofia Karlsson är helt enkelt väldigt bra, kan man konstatera efter turnéfinalen i Storvik i söndags. Bilden togs när hon spelade på Cityfesten för ett par år sen.

Annons

är fylld till brädden när Sofia Karlsson kliver på scenen. Det är inte vilken kväll som helst, Folkets Hus-föreningen firar 100-årsjubileum och förväntansfulla Storviksbor har besviket fått vända i dörren – det är fullt och slutsålt, helt enkelt. Och det är ett väl gjort val, att boka Karlsson med band denna kväll. Föreningen firar 100 år, och Sofia med musiker firar turnéfinal.

dominerar fortfarande Sofia Karlssons repertoar, och ramar även in denna kväll – något som kan tyckas lite anmärkningsvärt, då hon ändå i våras släppte albumet ”Söder om kärleken” med bara eget material. Men det tycks inte bekomma publiken i Storvik, det passar oss ganska bra att sitta i den gamla missionslokalen och lyssna till Anderssons hundraåriga texter om längtan till den mellansvenska landsbygden. ”Hemlängtan” inleds otroligt effektfullt med kulning av Sofia.

framförandet är förstås klanderfritt, det är fantastiskt skickliga och hängivna musikanter som hon har samlat i sin skara.

känns dock till en början en smula självmedvetet konstruerad. Jag tänker att det ibland nästan luktar lite examenskonsert på Musikhögskolan, med det intensiva creddandet internt och den stolt uttalade instrument-fetischismen. Det står oss alla klart att prestigen är hög bland utövare på detta musikområde. Men kanske kan vi se mellan fingrarna med det, när det handlar om förmågan att skapa så livsbejakande och människovänlig musik som det här är. Det är folknära och ärligt. Det är skört men samtidigt stadigt och pålitligt.

verkar bandet och Sofia slappna av mer, och har helt enkelt bara roligt tillsammans. Det är som om turnéfinalfesten redan har börjat, och vi i publiken får vara med. Kanske är det också så att den hemliga gästen, SpelStina-medaljören Lisa Rydberg, rör om i gruppdynamiken och hjälper till att skapa spontanitet och närvaro hos den i övrigt så samspelta gruppen. Mycket koncentrerat smeker hon fram ett lidelsefullt och samtidigt temperamentsfullt fiolspel, nästan som i en sensuell dans. Kvällen slutar, inte helt oväntat, med stående ovationer. Det går inte att låta bli att beröras av denna musikaliska upplevelse.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons