Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De grå tinningarnas dominans

/

Veteranernas triumf. Gammal är äldst. Skit inte på den som har mest fjädrar i hatten.
Ja, trots Adiam Dymott, Hello Saferide, Moneybrother och en rad, i grunden, bra artister så finns det inget som helst tvivel om saken: Where The Action Is blev en enda lång paraduppvisning av det äldre gardet med fredagen som bländande rockfyrverkeri.

Annons

Trots regn var det mycket folk och medelåldern låg på seriös pensionsspararnivå. Fjolårets två scener har blivit tre, fjolårets en dag har blivit två.
The Pretenders med coola Chrissie Hynde i spetsen fokuserade på senaste albumet, men slängde givetvis in en del klassiker också.

Festivalens mest lysande entertainer blev den snart 70-årige Seasick Steve. Med stort vitt skägg och klädd som om han kom direkt från plöjning av åkern charmar gubben hela publiken. Med sin rootsy blues och kompad av endast trummor får man en vision av The White Stripes om 30 år. Seasick Steves gitarrer är av kategorin halvvrak från Röda Korset och han säger själv: ”Det är svårare att spela fel med bara fyra strängar på gitarren”. En tjej bjuds upp för att sitta mittemot honom och få en sång sjungen bara för henne. ”Hade jag gjort det här på en gata hade nån ringt polisen. Trott att jag var en snuskgubbe. Men här får man göra det”, flinar WTAI:s stora överraskning och alla skrattar.

Pixies rockar på med ”Boom-Chicka-Boom” och ”Debaser”, men jag går bara och väntar på Olle Ljungström. Den dramatiska entrén, två gipsade fötter och sittande i rullstol är både sorglig och uppstudsigt hjältemodig. De flesta hade nog ställt in, men Olle vägrar och får ses som en sårad hjälte.
Och så denne Neil Young. Det spelar ingen roll vad han gör på scenen, för han gör allt så satans bra. Om det är till ensam akustisk entré med ”From Hank to Hendrix”, tramporgelssakralt i ”Mother Earth”, med pedal steel-förstärkt countryband i ”Old man”, i en sanslös version av ”Pocahontas” där det växlas mellan gnissel och änglalika ooh la la-körer från frugan Pegi eller en brutalhårt rockdånande ”My my hey hey/Hey hey my my”, där någon bakom mig utbrister: ”Det finns fan inga referenser till det här!” – publiken, ung som gammal, älskar Neil Young. Ljudet är så kvalitativt fläckfritt att jag hoppas att nån bandar och släpper konserten som bootleg.

Efter fredagens urladdning känns lördagen sådär, trots många hippa svenska artister: Jonathan Johansson är bra, Markus Krunegård okej, Hassle sådär. Regn. Jag äter en tredjeklassens 70-kronorsburgare, magen börjar knorra och snart har jag blåst ut väggarna på tre bajamajor och gjort dem obeboeliga för all framtid. Regn. Brittiska Magic Numbers drabbas av teknikstrul. Regn. Zach Braff-polaren Joshua Radin gör sin första festivalspelning någonsin, kan nog bli en ny James Taylor. Regn. Regn. Eftersom det delas ut gratis regnponchos, men inga vuxenblöjor nödgas jag lämna området och missar lördagens final; Nick Cave. Ursäkta språket, men skit också!
WTAI lyckas i år också, lördagen hade nog känts bättre om bara solen hade varit framme och jag hade hållt mig till en popcorndiet. Men visst var det artisterna med de grå tinningarnas charm som under fredagen visade hur fjunhåriga de yngre svenska akterna var i jämförelse: Neil Young var kung, Chrissie Hynde drottning och Seasick Steve deras busige kronprins.

Mer läsning

Annons