Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En nostalgitripp till 1940-talet

/
  • Underbart tidlöst. Scenen var fylld med tidstypiska notställ och Konsert                      huset fullsatt av grå pantrar som kanske minns krigsvintarna på 1940-talet.

Den svepande ”Moonlight Serenade” inleder inför ett fullsatt konserthus av grå pantrar som kanske minns krigsvintrarna på 1940-talet.

Annons

Scenen är fylld av glittriga tidstypiska notställ med kapellmästaren Jan Slottenäs julröda emblem mitt i härligheten.

Maurice Chevalier-hattar sitter dekorativt på notställen och Gretsch-trumsetet glimmar i förföriskt opalvitt.

Över den svarta flygeln ringlar sig silverglitter som julormar. Det 17 man starka bandet har himmelsblåa kavajer och är proffs ända ut i fingerspetsarna.

Kapellmästaren Jan Slottenäs är en levande kopia av Glenn Miller och använder sin gyllene trombon både som instrument och taktpinne. Det gamla örhänget ”White Christmas” framförs både innerligt och saktmodigt.

Sedan inträder vokalissan Samuela Burenstrand och vokalkvartetten The Infourmation och allt blir som i en gammal film, liksom förtrollat. Croonern Jens Berggren har en stämma snarlik Magnus Carlsson i Weeping Willows och en sombrero som heter duga.

Att få höra fyra tromboner spelas med sordin i ”Harlem Shuffle Bells” är en titt in i jazzens juliga himmel.

Det är mycket glädjande att detta kompetenta storband tar upp gamla nästan bortglömda klassiker som ”I’m thrilled”.Johannes Brahms vaggvisa ”Cradle song” görs odödlig av sångkvartetten och det känns som att själen vill vara kvar i denna storbandsjulhimmel.

Då blir det paus och jag måste brådstörtat lämna detta nostalgiska tidsdokument med underbart tidlös, melodiöst framförd musik.

Per Agne Eklund

Mer läsning

Annons