Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastisk ”Dirty dancing” ger fjärde stjärnan

/
  • Frida Hyvönen gör låtar som är perfekta för hennes röst, inte bara musikaliskt, utan även i det hon sjunger om. Hon skriver texter som man vill pausa, läsa om, som i en dikt.
Foto: Catharina Sandström

Annons

Flera i publiken bär leopardmönstrat. Frida Hyvönen gör det inte själv i kväll, men det är ett tecken på att hon är en av de artister som har byggt upp en egen värld åt sig, både i rent ytliga saker som vad hon förknippas med för kläder som miljön i hennes låtar (även om hon har en bit kvar att göra för leopardmönstren vad Broder Daniel gjorde för baskerförsäljningen).

Frida Hyvönen gör låtar som är perfekta för hennes röst, inte bara musikaliskt, utan även i det hon sjunger om. Hon skriver texter som man vill pausa, läsa om, som i en dikt.

Ibland läser man saker om artister som helst borde ha blivit olästa. Jag läste en text om Frida Hyvönen, där hennes musik beskrevs i positiva ordalag, för all del, men anpassad för en medelklassens intellektuella kyla.

Om jag inte hade läst detta hade min uppfattning om henne varit annorlunda.

Vissa artister har en förmåga att skriva om en själv, här, just nu, även om de egentligen sjunger om en psykopatisk ekorre på månen. Frida Hyvönens små tonsatta berättelser – någonting hos henne påminner mig om Dorothy Parkers noveller – känns som att de handlar om någon annan, vid en annan tid, någon annanstans.

På senaste skivan ”Silence is wild” har hon utökat sin musikaliska palett, och med sig har hon ett tvåmannaband, som hinner med trummor, bas, cello och dans. När trummisen rättar till trummorna, sjunger Frida Hyvönen en spontan sång om att de måste stå stabilt.

”Dirty dancing” är en fantastisk låt, vill jag säga avslutningsvis, och den ensam hade varit värd fem stjärnor, men resten ter sig bara som en trea, så betyget glider in mitt emellan.

Mer läsning

Annons