Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Får, hästar och Bluegrass

/
  • Bluegrass. På festivalen i Torsåker bjöds det på bland annat mycket countrymusik.  samlade. Countryfolket samlades i Torsåker för att njuta av festivalstämningen.

Festivaldagbok 08, dag 7:

Torsåker Bluegrassfestival 5/7

Med ryggen mot Storviks tegelbruk går jag längs väg 68 i duggregnet.

Annons

 

 Jag bygger upp den rätta känslan inför bluegrassfestivalen, passerar mossbelupna stenmurar, uthus med spruckna fönster, nyfikna får, ignorerande hästar och ignorerande bilister som inte plockar upp liftande mig.

Det gör inget, jag sjunger en countrygospel medan jag passerar byar med namn som Ålbron och Ol-Ols. Tänk att jag glömt hur otroligt vackert det är i Hofors kommun. Fabriken, som kastar sin stora, dystra skugga över alla som passerar Hofors når inte hit. Gula rapsfält, ett blånande Söderåsen varifrån man kan se hela Gästrikland, faktiskt ända ut till Eggegrunds fyrljus – ja, Torsåkerstrakten tar andan ur mig.

Till sist plockar en bil från Uppsala upp mig och fem minuter senare är vi vid Hembygdsgården. På parkeringen har nån rest en sydstatsflagga. Vid ett tält sitter det folk i boots och stetsonhatt och spelar banjo och gitarr. Själva Hembygdsgården är den perfekta dansladan, med saloon på bottenvåningen.

Första band ut är Stockholms Foxbone, som efterlyser kunnig bilmek från scenen eftersom kopplingen på deras bil pajade på vägen hit. Ljudet är föredömligt, alla instrument hörs och volymen ligger på en nivå så det inte behövs hörselskydd.

Duggregnet har gett vika, ute på gården sitter familjer på filtar och fikar och jag hamnar vid ett skivförsäljningstält där ett gammalt par säljer amerikansk vinyl. De har antika Hank Williams-plattor, country-DVD:s och så många berättelser om sina Amerikaresor att jag blir kvar en hel timme och pratar med dem.

Det stora dragplåstret på festivalen i år är Grasstowne, från Knoxvilletrakten i Tennessee. På vandrarhemmet, innan deras kvällsgig, har de workshop och frågestund med folk som släpat med sig instrument i storleksordning från liten mandolin till stor ståbas.

Grasstowne bryter av frågor med sånger där den där himmelska Blue Ridge-stämsången är självlysande. Jag går på gitarrworkshopen när de individuella instrumenten delar upp sig. Steve Gulley lär oss att rosewoodgitarrer till skillnad mot mahognygitarrer har lätt att runda i studion. Ja, folk frågar om träslag och tydligen ska virket från Montana och Idaho vara att föredra.

Basisten Jamey Booher berättar för mig att de ska spela i Torsåkers kyrka imorgon och jag säger att det blir nog häftigt – att det kan behövas lite Söderfeber i nordeuropeiska, halvstela kyrkor.

The Gravity, med Annsofie Lindström vid mikrofonen, spelar låtar från sitt nya album och hennes röst är ett under av dynamik och tonomfång. Bandet står också för kvällens stora utropstecken. Sverigeaktuelle Bruce Springsteens ”If I Should Fall Behind” blir en lägereldsvals som får det att klumpa sig i halsen på mig.

Rent genuint smiskar bluegrassfestivalen det mesta i festivalväg i Gästrikland. Därför är det förvånande att jag bara kände igen en Gävlebo bland alla besökare; en granne från Kulturghettot på Brynäs.

Det blir inte mer rootsy än bluegrassfestivalen, och det känns som om Torsåker är Gästriklands Tennessee, med en inneboende känsla av genuin gästfrihet och värme.

Mer läsning

Annons