Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles tyngsta orkester visade redigt rockstjärnemanér

/

Annons

är en sådan sak som alla musiker tror sig kunna, men det är få som gör det på en nivå utöver det basala. I Memory Garden huserar Ante Mäkelä, en virtuos inom sitt fält som bygger stora, innehållsrika låtar jämsides leadgitarristen Simon Johansson. Kompet tillför hela tiden en dimension till bandets melodiösa doom metal och sjunker aldrig in i bakgrunden.

huvud taget få saker som ligger och pyr i Kumlabandets kompositioner. Sångaren Stefan Berglund håller sin röst klistrad mot ens nylle mest hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot då hans stämma är bland de tonsäkraste och mest uttrycksfulla jag hört inom genren. Apropå genre förresten, Stefans ljusa partier i samband med de hastigare vändorna tillägger en påtaglig power metal-vibb mellan varven. Att sammanfoga den mest uppgivet mörka av hårdrocksstilar med den allra mest glättiga utan att göra smet av alltihop är sannerligen ett imponerande drag.

haltar däremot på sångavdelningen denna kväll. Inledningsvis är det besvärande uppenbart att den mikrofonansvarige gitarristen Teddy Möller ägnat timmarna innan giget åt att kyla ned halsen med öl snarare än att värma upp den med övningar. De rena partierna svajar och growlandet är platt. Att gängets keyboardist Fredrik Klingwall saknas på grund av sjukdom drar även ned helhetsintrycket, då han tillhör den sällsynta art som faktiskt tillför något med sitt plinkande. Killarnas meckiga metal gör ändå ett intryck, men det är max halva potentialen som lyser igenom denna gång.

verkar det som att även Isole ska drabbas av medelmåttighet, då Daniel Bryntse tappar bort sig på gitarren och med en min uttrycker orden ”men för i helvete”. Blott minuterna därefter har dock allt kommit i fas och riffmästaren Crister Olsson tar över showen genom att bjuda på en kurs i redigt rockstjärnemanér. Benen isär, skrevet fram och instrumentet i maskingevärsgrepp, han får det faktiskt att enbart se coolt ut.

Från det väntade februarisläppet ”Silent ruins” framförs ”Soulscarred”, ett atmosfäriskt stycke som bör tilltala fans av den tyngre skolans post-rock såväl som mer traditionsbundna musikälskare. När setet väl når sitt avslut med death metal-anstrukna monstervältaren ”Demon green” är det uppenbart att Gävles tyngsta orkester inte gör dåliga gig – utan bara startar trögt, på sin höjd.

Mer läsning

Annons