Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härlig, känslig röst – men något fattas

/
  • Louise Hoffstens röst är härlig, men ändå fattas något i måndagens konsert på Gävle Konserthus, enligt Arbetarbladets recensent.

Sist Louise Hoffsten stod på Konserthusets scen var det volymhögt och rockigt med The Refreshments. Nu konstaterar hon att lokalen är perfekt för den lugna trad- och swingjazz som hon levererar under kvällen.

Annons

Men de första tonerna är rejält bluesiga, bara hennes munspel och sång i Duke Ellingtons Don’t get around much anymore innan bandet faller in bakom henne.

Hennes röst är som gjord för den här sortens jazz, och bandet är tekniskt fulländat. Andreas Öbergs gitarr galopperar, nej skenar, kontrollerat över hela halsen i solona.

Robert Ikiz trummor spelas jazzavigt coolt. Claes Crona är flyhänt över Steinwayflygelns tangenter och ståbasens stabila grund görs fläckfritt av Kristian Lind.

Ändå känner jag att ibland saknas något. Kanske är det valet av låtar, dem som man kan höra ett tjog på ett dussin av under Trettondagsjazzen: Cole Porters Night And Day, Sakta vi går genom stan, The lady is a tramp som hela Rat Pack-gänget hade som signaturmelodi. Och Shirley Bassey.

Kanske är det den ljumma publiken som stör mig, kanske hade allt fungerat bättre på en rökig klubb med tillgång till rött vin och dry martini.

Kanske är det trumsolona som får Peter Criss solo i 100 000 Years att kännas som en nanosekund.

Hur som helst, det finns ett gäng positiva utropstecken också. När bandet förvandlar Patsy Clines countryklassiker Crazy till tradjazz är det bländande. Och som sagt, Hoffstens röst är otroligt känsligt bra i den här genren, om Monica Zetterlund var drottningen är Hoffsten kronprinsessan.

Hon drar anektdoter om sin jazzälskande far, hur han fick in henne på jazz under en tid då hon medverkade i band som Dysenteri och Mer Kött där Louise spelade trummor.

Ibland lämnar hon scenen och låter bandet köra instrumentalt. Allra bäst blir det i en rågrym tolkning av Stevie Wonders Lately, där Öberg visar att han är den svenska jazzens svar på formel ett-gitarristen Yngwie Malmsteen.

Så trots något odefinierbart som ligger och gnager i skon är giget ändå, med Hoffstens ljuva stämma och Öbergs gitarrkonster, en godkänd spelning.

Mer läsning

Annons