Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intohimo och Stonewall Noise Orchestra

/

Intohimo och Stonewall Noise Orchestra
Wasteland, Gävle 17 oktober

Annons

Det är kul att bli överraskad mellan varven, och att se Intohimo från Jönköping nere i O’ Learys källare var knappast vad jag väntade mig denna kväll. Inför en publik till nittio procent utgjord av långhåriga sluskar, undertecknad inräknad, bjuder den välkammade och slätrakade kvintetten på ett skolexempel av vad screamo innebär.

Några av hårdrockspuritanerna tar direkt avstånd medan andra väljer att se det hela som en frisk fläkt och med stort intresse närmar sig manskapet.

Killarna röjer så hårt att en del anslag på stränginstrumenten oundvikligen missas och den förkylda sångaren lyckas inte alltid kämpa emot sin heshet, men med det tar de negativa aspekterna slut.

Intohimo sitter inne på välkomponerade låtar samt en frenesi som gör dem rätta.

En höjdpunkt blir när leadgitarristen helt sonika drar fram en stråke att gnida strängarna med i sann gitarrhjälteanda.

En annan blir den efterföljande kommentaren: ”det kändes som att sångaren flörtade med mig”. Vilken fälls av en man som ställer sig oförstående inför gruppens uttryck.

Borlänges Stonewall Noise Orchestra ter sig betydligt mer lättsmält för den typiske Wastelandbesökaren.

Dess säregna stoner rock präglas av hög hastighet och ett renare gitarrljud än många av genrekollegorna lägger sig till med. Att bandet inte uppmärksammats mer under sin fyraåriga karriär måste bero mer på halvdan promotion än något annat, med tanke på att Borlängebördiga Dozer inte gör hälften så intressant musik men ändå uppmärksammas till följd av gamla meriter.

Vokalistens stämma upplevs som något statisk när giget närmar sig sitt slut, men om han varierade sig mer hade jag väl gnällt på att den samme tagit sig an saker han inte kunnat hantera i stället, så skit samma.

Mest minnesvärd i gänget är trummisen som verkar dela en nittioprocentig genuppsättning med Shane Embury i Napalm Death.

Utöver att slå hårt och precist lyser han upp längst där bak på sin pall och spelar lika mycket med ansiktet som handlederna. Må han blir en förebild för alla surpuppor som bara sitter där vid väggen, håller sina takter och begrundar sina sociala fobier.

Mer läsning

Annons