Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jack tolkar Cornelis bra

/
  • spelar med egen ton – och har humor. Jack Vreeswijk framträdde på Marinfestivalen i går kväll.

Annons

I vad som förefaller vara en evighet står en uppenbarligen ordentligt påtänd person vid kajkanten. Några meter därifrån står tre poliser och låtsas som om det regnar.

Det skulle kunna vara en scen ur en Cornelis-text, en utslagen bland en hord medelklassfolk, men med något slags bisarr logik är det passande – Cornelis’ son Jack ska strax spela.

Hur följer man sin pappas fotspår utan att bli patetisk? Jo, det går. Jack Vreeswijk tolkar sin far bra, väljer sina personliga favoriter i låtskatten i stället för att bara spela klassiker och förvandla sig själv till Tant Gröntrubadur.

En svidande öm ”Elisabet” följs av ”Hopplös blues” som med hjälp av sidekicken Love Tholins briljanta gitarrspel blir höjdpunkten i kväll.

Och då har publiken ändå fått höra ”Jag och Bosse Lidén”; Kris Kristofersons ”Me and Bobby McGee” i svensk översättning, den brutala historien om ”Mördar-Anders”, en Taubelåt(!) och mer därtill.

Dessutom är Jack rolig, nämner inte Cornelis vid namn utan kallar honom för ”min släkting”, står med ena handen coolt i byxfickan under några sånger och berättar bland annat om hur ”Hönan Agda” kom till.

Det är kul, bra och med egen ton, och nog ler Cornelis godkännande åt sin son från sin himmel.

Erik Süss

Mer läsning

Annons