Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Winnerbäck

/
  • JC-ROCK. På Lars Winnerbäcks nya skiva lämnar han den irländska pubrocken och närmar sig nästan den svenska JC-rocken, skriver På Gångs recensent.

Lars Winnerbäck

”Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen”

(Universal)

Annons

Lars Winnerbäck är den svenska musikens meteorolog. Väder och årstidernas växlingar är ett ständigt motiv i hans texter. Bland annat har han myntat det fantastiska ordet ”tandläkarväder”. Bara av att skriva det får jag förnimmelser av att gå över en tom skolgård tillbaka till skolan, en kvalmig smak av bananlack i munnen och en tröstlöst grå himmel ovanför.

Få länder bryr sig så mycket om vädret som Sverige, och Lars Winnerbäck är en mycket svensk artist.

På förra skivan ”Daugava” flörtade han med Pogues-aktig pubrock, ett tralligt irländskt sound som jag inte var förtjust i. Med nya ”Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen” gör han istället något som man, om man är elak, skulle kunna kalla JC-rock. Vissa intron skulle kunna vara Melody Club, eller till och med Kent.

I det gamla sättet att se på musik – album framför enskilda låtar – är den nya skivan en bättre Winnerbäck, men i det nya Spotify-sättet att se på musik saknas, åtminstone för mig, någonting. Även om första singeln har blivit en radioframgång, är den inte en ny ”Om du lämnar mig nu”. Än har vissa av låtarna potential att växa; det är först nu, ett par år senare, som jag har fastnat för hans fantastiska ”Tidvis” från ”Daugava”.

Över hela ”Tänk om ...” hänger just detta tandläkarväder, en melankoli som Winnerbäck tidigare har varit nära men aldrig helt sjunkit ner i. I en låt som ”Berätta hur du gör” hör jag en uppgiven Winnerbäck.

Frågan är om någon annan än Winnerbäck, med hans över tid vunna fans, skulle kunna ge ut en så tröstlös skiva (i synnerhet avslutningen) utan att alienera lyssnaren.

Med ”Tänk om ...” går han framåt rent musikaliskt, men textmässigt, och i själva skivans själ, återvänder han till klassisk Winnerbäcksk söndermark.

Ofta när jag hör Winnerbäck tänker jag på en text som Expressen Kultur publicerade, om Winnerbäck som den ”stora medelklasskildraren”, som beskriver en bespottad plats i rocklyriken, men likväl en plats där många av oss har våra rötter: i den undre medelklassens radhusområden, i småstäder över hela landet där gräsklipparna är det enda som bryter tystnaden söndag eftermiddag.

Även om Winnerbäck har flyttat till Stockholm, och skriver om resor till kontinenten, finns en stor del alltid kvar hemma i Linköping, i barndomen och framför allt tonåren. Från nämnda Expressen-artikel:

”Även om man flyttar någon annanstans så finns det alltid en del av en själv som fortfarande cyklar kvar där längs nyponbuskarna med smatterband på bakhjulet. Eller som står där på Stora torget och ser hur litet det är.”

På ”Tänk om ...” är han mer fast där än på länge, kanske är det Kent-riffen som gör det. Han får gärna stanna där, i den ilande melankolin över första kärlekar, första allt. Stanna på skolgården och se livets lågtryck komma på avstånd.

Mer läsning

Annons