Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lassgård i klänning är förbannat bra

/
  • Kvinna.

Hairspray

I rollerna: Jessica Heribertsson, Rolf Lassgård, Morgan Alling, Helena Bergström, Gladys del Pilar, Birgitta Johansson, David Lindgren, Malin Sjöquist, Alexander Larsson med flera.

Spelas på: China Teatern i Stockholm t o m 12/12

Annons

Hur lätt det är att gå rakt in i frestelser alldeles på egen hand (för att tala med Oscar Wilde), är jag sedan länge bekant med. Det är vardagsmat. Något helt annat är det att bevittna hur en övertygad och bergfast skepsis sakta men säkert luckras upp och mynnar ut i den stora kapitulationen.

Det är något sådant som händer med mig när jag ser premiären av musikalen ”Hairspray” på China Teatern i Stockholm. Jag är ingen musikaltjej (det har jag alltid hävdat trots att jag aldrig ser några), men faktum är att redan i vimlet på röda mattan börjar jag vekna. Det här är ju fest.

Det är Baltimore 1962 och för kidsen är tv-showen ”The Corny Collins Show” det hetaste som finns, drömmen om att få dansa och sjunga där är lika livskraftig som ouppnåelig. Så är det för Tracy Turnblad (Heribertsson), tjock high school-tjej som rimligen inte borde ha en chans att komma med i programmet. Och fick producenten Velma von Tussle (Bergström) bestämma skulle hon inte göra det heller – men det gör hon förstås.

Och inte nog med det, när Tracy Turnblad väl är inne i showen har hon som målsättning att se till att svarta och vita får dansa tillsammans i tv. Det är ett fortfarande väldigt segregerat Baltimore vi får möta, men 50-talet börjar så sakteliga kännas passé och efter någon vända bakom galler, går förstås Tracys dröm i uppfyllelse. Klassisk amerikansk high school-dramaturgi.

Och så är det ju Rolf Lassgård i kvinnokläder. Han spelar rollen som Tracys halvt förbittrade, alldeles för storväxta mamma, Edna, som lever på att tvätta och stryka folks sjaskiga lakan och underkläder. En gång drömde hon om att bli designer. Dotterns framgångar får henne att leva upp igen.

Som Edna är Lassgård tjusigare än någonsin, avgjort snyggare som kvinna – en egenskap han delar med flertalet män. Men man kan sannerligen fråga sig varför det fortfarande är så roligt med män i kvinnokläder? Det är inte det att jag inte håller med, Lassgård har ett alltigenom komiskt anslag och numret där Edna och maken Wilbur (Alling) dansar och sjunger ut sin kärlek, är helt och hållet oemotståndligt.

Men han blir aldrig Edna på riktigt – han förblir Rolf Lassgård i klänning. Och den rollen gör han i och för sig förbannat bra.

Några nummer hade jag kunnat vara utan, och visst är det så att den romantiska drömmen parad med den amerikanska dito, blir alldeles för sockersöt emellanåt. Men i ”Hairspray” finns ändå fler bottnar än det gör i låt säga, Grease; Tracy genomgår ingen make-over och rasfrågans komplexitet fångas så fint den kan i nöjesförpackning.

Det är snygga klänningar, imponerande sångnummer, skickligt tajmad dans. Glitter, glamour och genuin glädje. Och jag är omvänd. Nästan.

Mer läsning

Annons