Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nära med Robert Wells och trio

/
  • MINDRE. Robert Wells har dragit ner på omfånget och turnerar nu med en trio formidabla musiker, som kamperat ihop i 20 år - alltsedan Rhapsody in Rock tog sina första stapplande steg.
  • MINDRE. Robert Wells har dragit ner på omfånget och turnerar nu med en trio formidabla musiker, som kamperat ihop i 20 år - alltsedan Rhapsody in Rock tog sina första stapplande steg.

När jag hör att någon vill komma nära publiken då tänker jag mig en föreställning på Spegeln eller någon pub eller så, inte i en salong för 800 människor.

Annons

Men det är klart, är man van med Borgholms slottsruin, Dalhalla, Royal Albert Hall och Pekings olympiastadion så är ju Gävle Konserthus ganska futtigt.

Robert Wells har dragit ner på omfånget och turnerar nu med en trio formidabla musiker, som kamperat ihop i 20 år - alltsedan Rhapsody in Rock tog sina första stapplande steg. Och de bjöd på en salig blandning musik, allt från klassiskt över jazz, blues och visa till AC/DC. Men när det gäller herr Wells är det boogien som smäller högst, och man riktigt kände Charlie Normans ande sväva över det hela.

Mina favoriter har alltid varit de upphottade versionerna av klassiska verk, och jag undrar vad Rimski-Korsakov hade sagt om “Bumble Bee Boogie“, “Humlans Flykt” i racerfart. Jag gillade den i alla fall, liksom Charlie Normans arrangemang av Griegs “Anitras Dans“. Robert Wells hade en otrolig säkerhet i sitt spel, och drog upp ett tempo som var nästan övermänskligt ibland.

Men när det kommer till sång hade Wells sin överman i basisten Lars Risberg, som glänste i Elton Johns “Candle in the Wind”. Han hade gärna fått sjunga fler solon, men Wells la beslag på det mesta.

Victor Borge-inspirerade medleyt i början på andra avdelningen var häftigt, men tre Robert Wells på samma gång är två för mycket. Sedan spelar det ingen roll hur fenomenal han är med fingrarna!

Mer läsning

Annons