Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Niklas Strömstedt vågar inte vara allvarlig

/
  • Roliga Strömstedt. Trots sober inramning med kandelaber och rosor är Niklas Strömstedts ”30 år i kärlekens tjänst” en rätt rolig historia.

Annons

Det är lika bra att erkänna. Jag tillhör de där som om man säger Niklas Strömstedt så svarar man ”vi körde på en fågel och begravde den” och ler lite snett. Det är rätt enkelt att fnissa åt Strömstedt-texter.

Men när han gör det själv. När han berättar om turnén med Ulf Lundell (och Sandvikens egen Ingemar Dunker icke att förglömma, han syns på kort som Strömstedt visar och publiken uppmärksammar det förstås) då för trettio år sen och om hur gärna han ville vara rock’n’roll men mest var tyst bakom lugg – en paradgren förstår man – och när han berättar om hur han berättade för en journalist att han ville att nästa skiva skulle bli ännu smörigare och denne slutar anteckna och säger ”går det?”.

När han skrattar åt sig själv. Då blir det svårt att sitta och flina ironiskt snett.

Han vet ju vad han gör. Han vet att han är nåt av en institution i snälla poplåtar om kärlek på svenska.

Han kallar sig själv för mespropp. Säger att han lusar ner texter med ord som använts så ofta att de förlorat all betydelse, som änglar och ögon och himmel och hav.

Han skämtar hela tiden. Kanske nästan för mycket, som att allt allvar gått åt till låttexterna och nu vågar han inte ta fram det.

Även om det skulle sitta fint som motkraft till allt det roliga.

Men så det är inte bara mellansnacken som är showen ”30 år i kärlekens tjänst”. Med sig på scen har Strömstedt multiinstrumentalisterna Marika Willstedt och Mats Persson (den förra med fokus på klaviatur och den senare mestadels på trummor) och det är många snygga körarrangemang och snitsigt komp som gör en låt som till exempel ”Förlorad igen” riktigt svängig.

Men hur skickliga musiker och skönsång man än lägger till funkar inte ”Sista morgonen” för mig.

Jag bara måste flina åt ”Den sommaren. Vi åkte ut på Lidingö och hem igen. Vi körde på en fågel och begravde den nånstans vid en sjö”.

Mer läsning

Annons