Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salem bättre utan lockar och efternamn

/

Salem al Fakir har låtit såväl hårlockar som efternamn falla.

Annons

Det här med håret kan te sig trivialt, och det är lustigt hur artiklarna om hans nya skiva har handlat lika mycket om hans nya frisyr, men samma förändring tycker jag mig se i musiken, mindre yvighet.

Inleder gör han med en maffig version av ”Twelve fingers”. När jag såg honom senast, på Bangen för ett par somrar sedan, var jag inte imponerad, för att uttrycka det milt. En av sakerna som fattades då var ös, förstår jag nu.

Salem kommer aldrig att vara en artist som jag lyssnar till i min ensamhet, men nu förstår jag bättre poängen med honom, liveenergin, även om jag inte blir lika entusiastisk som en tokklappande och fotstampande (inhyrd, menar Salem) publik.

Innan jag fortsätter om Salem, några ord om Jonna Lee, som värmer upp. Säga vad man vill om Salem, men jag har svårt att komma på någon artist som låter som han.

Jonna Lee får brottas med frågan om vad hon har att tillföra i skaran tjejer med gitarrer.

Kraft, skulle jag vilja säga där. Inte något av den bräcklighet gitarrkvinnorna brukar släpa ut på scen finns i Jonna Lees kaxiga uppenbarelse. Jag hade gärna sett att hennes del av spelningen hade ätit lite mer av Salems minuter.

Och jag hade helst sett ett minimum av Salems gamla material, eftersom det nya är mer i rätt riktning. ”Austronaut” är en fin poplåt. Till och med sjunger han de nya låtarna bättre, även om tendensen att låta som på en audition till att bli nya Björne finns kvar.

Salem är mycket bättre på Spegeln än vad han var i Högbo bruk, men min huvudinvändning kvarstår: vad vill han med sin musik?

För mig är Salem fortfarande som en kock, vars enda mål, enda konstnärliga uppgift, är att få maten att smaka bra. Utöver detta inte någon mer dimension, inte något mer att berätta om livet. En musik som aldrig lämnar tallriken.

Mer läsning

Annons