Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sällsynt förmåga att träffa känslor

/

Annons

Artister och skribenter har samma problem med inledningen. Antingen trevande, som den här – vilket hos artister motsvaras av att musikerna kommer in och sätter sig och ett lite krystat ”nu ska vi spela lite för er”-tal – eller rakt på, och Maia Hirasawa väljer det senare, då hon kommer in med musikerna genom publikingången och börjar spelningen så abrupt att många inte ens märker av att det har börjat.

Om man som jag går på flera konserter i veckan, blir det en hobby att gissa sig till vilka som kommer, vilken demografi publiken har. Maia Hirasawa överraskar, liksom Miss Li i torsdags, med att dra ett brett spektrum, och det är artister som dessa som har framtiden för sig.

Maia Hirasawa har flera bra låtar på lager från första skivan, och kanske är det lite illavarslande att de, i mitt tycke, bästa alstren kommer från platta nummer ett och inte två. ”South again” gillar jag inte alls. ”Gothenburg” gör hon däremot vackert, själv vid pianot och endast med understöd av en cello.

Hennes säregna röst och tillgjorda sångsätt kan både attrahera och repellera, beroende på tillfälle och sinnesstämning, och när allt stämmer har Maia Hirasawa en sällsynt förmåga att träffa känslor exakt rätt.

I sången får hon hjälp av Josefine Lindstrand, som inleder själv med några låtar, musik som gjord för att lyssna till på en blå sommarkväll med en drink och balkongdörren öppen. Hon borde ha alla möjligheter i världen att konkurrera med Viktoria Tolstoy om titeln som Sveriges jazzdrottning.

Tråkigt nog är Maia Hirasawas för allmänheten mest kända låt covern på The Arks ”The Worrying kind”, en ganska värdelös låt som hon inte gör mer än lyssningsbar.

Roligare är det att höra henne sjunga på svenska, som hon gör i extranumrets tema från tv-serien ”Stormen”, där hon låter lite, lite, lite som – Di Leva.

Mer läsning

Annons