Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark antirasistgala

/
  • MYSIG PROGG. Författaren Bernt-Olov Andersson fungerar utmärkt som sångare i släktgruppen Bandavdelningen.

Som epilog till sommarens Boulognerfest och prolog inför 30 novembers manifestationer och motaktioner arrangerar föreningen GARK en liten gala på temat antirasism.

Annons

Efter en dag som inletts med föreläsningar och diskussioner om fascismens natur och den progressiva rörelsens historia tar musiken över framåt kvällen.

Bandavdelningen från Sandviken står för mysig progg av den mindre flummiga sorten. Att sångaren Bernt-Olov Andersson även gjort sig ett liv som författare märks i hans självklara leverans. Det är uppenbart att han verkligen tror på orden som lämnar munnen, och att musiken han och resten av klanen Andersson (samtliga bandmedlemmar är släktingar) spelar innebär mer än bara underhållning. Den nystartade hip hop-institutionen Raw Productions medverkan upplevs däremot som reklam, mer än något annat. Hastigt och lustigt slängs Gävlerapparen Tony Angelo upp på scenen för att dra av en låt på ett par minuter varpå den samme snabbt försvinner tillsammans med publikskaran som anlänt tillsammans med honom. Ljudet ställs in med minimal eftertanke och resultatet blir så grötigt att det inte går att bilda sig en uppfattning om uppträdandets kvalitet.

När Isobel & November sedan intar lokalen höjs nivån på evenemanget till nya nivåer. Publiken strömmar in för att ta del av kvartettens (trion förstärks på scenen av en pianist) själfulla hårdblues, vilken vid detta tillfälle påminner mer om Nick Caves tyngre tongångar än någon av de andra influenser som brukar nämnas i bandets närhet. Den sjungande gitarristen Per-Erik Söderberg och trumslagaren Jimmy Jönsson står för känsloyttringar som får svetten att yra, detta i roande kontrast med den lugnare hälften av konstellationen.

Efter ett så starkt uppträdande är det lätt att känna sig lite blasé inför ett lågmält gäng som You And Me George, men manskapet lyckas fånga ens uppmärksamhet. Trots att typisk indiepop, komplett med lite lätt falsk sång, ligger i grunden hittar killarna en del intressanta uttryck – till exempel i dansanta ”My uncle the pilot”. Rytmsektionen är klart roligast att se på, då trummisen och basisten är mest lediga i sina scenpersonligheter.

Den sortens självsäkerhet återfinns även hos samtliga medlemmar i Fagerstakollektivet Cleanstream Company. Fem käcka gossar iförda keps lirar poppig punkrock med drag av ska i Madness anda. Trots att alla monitorer utom trummisens gett upp och mickarnas inställningar är ett mysterium för alla inblandade avverkas ett engagerat gig.

Att hela arrangemanget fram till klockan ett på natten hållits i Musikhusets kafé beror på att Baron Bane använt hela dagen till att rigga upp sin show på ovanvåningen. I vanlig ordning får man möjlighet att stiga in i en ambitiös produktion signerad baronens undersåtar. Framför scenen hänger genomskinliga skärmar som suggestiva animationer projiceras mot medan bandet framför sina atmosfäriska kompositioner. Det visuella inslaget förstärker musikens påverkan och försätter till slut medvetandet i trans. Tonerna känns i hjärtat och när jag kommer hem för att lägga mig inser jag att själva insomnandet utgör den känsla som bäst beskriver Baron Bane. Jag undrar hur bandets skivbolag skulle formulera det i ett pressutskick?

David Jannati

Mer läsning

Annons