Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tungt när Schaffer bara spelade lugnt

/

Begreppet gitarrikon kan vara vanskligt att slänga sig med. Det kan lika mycket stå för en musikalisk odödlighet som en pågående musikalisk död.

Annons

Lyckligtvis lutar Janne Schaffers musik mer åt det förra. I det halvfulla tältet inramat av dykande svalor och ändlös grönska bjöds publiken på en musikalisk berättelse om lugnt och tungt.

Med sig på scenen hade han namnkunniga musiker i form av EGBAs pianist Stefan Blomquist, Fredrik Johnsson, basist hos Magnus Lindgren samt nytillskottet på trummor, Lars Olsson. Dessa tre förmågor hade inga problem att hänga med Schaffers melodiska kurragömma bland folktoner, blues, fusion och rock.

Detta var särskilt tydligt i kvällens mest skinande 70-tals-juvel Dimbaa jullow där den samspelta kvartetten bjöd på intensiv och tonsäker jazzrock. I samma låt bjöd för övrigt Blomquist på ett elektrifierande solo som piskade på tempot ytterligare.

Annars var det rätt skralt med tempo och puls, vilket var märkligt, för det var märkbart att det var just det publiken suktade efter. Publikens vrål och stående ovationer vittnade bland annat om detta när sköna Halkans Affair stompigt rev sig ut ur högtalarna. I övrigt var det långa, lugna och stämningsfyllda stycken i stil med Fri och Diggin’ you som dominerade repertoaren, då oftast tillsammans med vokalisten Tobias Ågren som oftast gav ett habilt intryck.

Avslutningsvis levererade Schaffer och co en hyllning till Ted Gärdestad genom låten Satellit där publiken villigt sjöng med i refrängen. Men trots bandets uppenbara potential så spelades det i allmänhet lugnt, vilket kändes tungt.

Mer läsning

Annons