Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Willie Nile

/

Willie Nile
”House of a thousand guitars”
(Blue Rose/Border)

Annons

Det finns i dag tre förstklassiga rockpoeter i den romantiska storstads- neonljusskolan. Robyn Hitchcock, Elliott Murphy och – mest av alla – newyorkaren Willie Nile. Sedan debuten 1980 har han med långa mellanrum släppt utmärkta plattor – varav de tre senaste studioplattorna är allra bäst.

Visst kan man se honom som en rockanakronism, det är Dylan anno 65-66 som gäller med inslag av tidiga Stones och Clash. Men sämre förebilder kan man ha och Nile förvaltar arvet på ett föredömligt sätt.

Även när det handlar om hårdsvängande bluesig rock så finns alltid en bärande utmejslad melodi i botten och nynnvänliga refränger. Och vad gäller välformulerade texter så når inte många upp till nivån – kanske bara mästaren Dylan själv.

Titellåten som handlar om Niles alla förebilder/föregångare borde kunna bli en världshit om den bara nådde ut, så klockren och direkt är refrängen. ”Now that the war is over” är den bästa och mest gripande sång jag hört om krigets (i detta fall Irak) alla förlorare. Men här finns också vackra kärleksballader och bluesrock med hitfeeling av en typ som Stones nog skulle betala miljoner för att fortfarande kunna skriva.

Mer läsning

Annons