Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är vården ett hinder för att kunna bli frisk?

Jag är en man på 38 år som ursprungligen kommer från ett annat land. För 15 år sedan kom jag som flykting till Sverige, jag flydde från livsfara och flykten var lång och mycket svår. Då jag kom till Sverige var jag svårt traumatiserad och fick bland annat diagnosen posttraumatiskt stresssyndrom.

Annons

Under flera år var min kontakt med psykiatrin och särskilt slutenvården intensiv. Jag led svårt, mina symtom var självdestruktiva och jag klarade inte av att uppehålla mina funktioner. Mitt hjälpbehov var stort och insatserna många. Kontaktpersoner i både kommun och landsting, öppenvård och slutenvård, personliga ombud och förvaltare etcetera. Slutligen kom vändpunkten och genom olika insatser kunde jag börja återhämta mig från psykisk sjukdom.

Resan tillbaka har varit lång men personligen anser jag den lyckad. Ny bostad, arbets- träning och långsam åter- anpassning till samhället. Sakta har jag åter tränat upp mina funktioner och mitt behov av vården har minskat drastiskt. Jag mår allt bättre, behovet av vårdande insatser är färre och jag har kunnat minska ner på medicinering. Jag är mycket tacksam över den hjälp jag fick under den tid jag behövde den men har till min stora förvåning insett att det är svårt på mer än ett sätt att bli frisk.

Jag anser att samhället och vården motarbetar mitt tillfrisknande. I processen att bli frisk har jag mött hinder jag inte kommer över i min strävan att bli en likvärdig människa i vårt samhälle. Det viktigaste är att jag inte kan bli av med min förvaltare, vilken totalt kontrollerar min ekonomi samt även vissa andra viktiga beslut som till exempel att kunna ingå avtal. Jag har en stark längtan att leva ett normalt liv och har inga missbruksbekymmer eller liknande. Jag har en liten ersättning men kan utan större svårighet kontrollera den. Jag anser det kränkande att jag då jag vill ta del av livet igen ska behöva ringa min förvaltare och be om lov om att till exempel bjuda ut en kvinna på restaurang. Det borde väl vara min rättighet att fördela min egen lilla ersättning på det sätt jag vill, då jag är så frisk att jag förstår att betala mina räkningar i första hand?

Den som har makt att se till att jag får mina rättigheter tillbaka är min läkare och jag är tacksam att han vill mig väl, men försiktigheten måste ha gränser.

Hur gör jag då allt jag önskar är att bli en del av samhället igen och vill bli en person som tar ansvar för mina handlingar?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons