Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag betalar gärna mer skatt till sjukvården

Annons

Det var under min semestervistelse i Hedesunda som det hände: Jag fick en mental blackout eller ett slags hjärnsläpp. Helt plötsligt var jag inte närvarande, svarade inte på tilltal, upprepade mig och var allmänt ”knäpp”. Själv har jag fragmentariska minnesbilder från de knappa fyra timmar som blackouten varade.

Yngsta dottern var på besök i sommarstugan och ringer resolut sjukvårdsupplysningen och kommer så småningom fram. Jodå, det är nog läge att åka till akuten på Gävle sjukhus, även om jag låter ”redig” i samtalet med sjukvårdsupplysningen. Hjärnan är inte att leka med.

Efter en halvtimmes resa i sommarnatten som jag minns delar av, kommer vi och övriga familjen till akutintaget, där vi får redogöra för mitt status. Så småningom kommer jag in på ett undersökningsrum, där väntan på läkare blir något längre. Ambulanstransporter är på väg in, det är fredag kväll/natt och mitt tillstånd är på intet sätt akut, så det är lugnt.

Framåt halvtvå-tiden under fredagsnatten och efter en första undersökning rullas jag in på sal 4 på 109:ans vårdavdelning. Jag ser skyltarna åka förbi i taket, ”Stroke” läser jag. Det känns som om jag är med i någon film.

Att försöka somna på rummet blir nästintill hopplöst, tankarna far omkring. Men jag är glad över att jag slipper ligga i korridoren. Arbetarbladet skriver 13 juli om överbelagda korridorer och underbemanning på avdelning 110. Personalen går på knäna, det saknas extrapersonal med mera. Av detta märks dock inget på avdelning 109, i varje fall inte när jag är där.

Vaknar till av att en syster kommer och tar blodtrycket och kollar av läget vid sextiden. Jodå, det känns betydligt bättre, även om jag är trött som sjutton. Blir serverad frukost i dagrummet. Jag sitter för mig själv och spanar över församlingen, en skara rätt ålderstigna damer och herrar som åkt på mer eller mindre allvarliga stroke- eller hjärnblödningar. Mediciner delas ut till patienterna. Det här är ju rena Gökboet, är jag med i filmen, eller?

Tillbaka på rummet och mer vila, hjärnan håller antagligen på att återhämta sig. Får meddelande att en hjärnröntgen ska ske under dagen, men att resultatet kan granskas först under söndagen. Inget att säga om, det är helg och alla läkare finns inte på plats.

Under lördagseftermiddagen är det dags för ”CT-hjärna”, en röntgen av hjärnan där man kan se eventuella blödningar eller andra förändringar. Det är en häftig apparat som brummar kraftigt, och jag åker fram och tillbaka några gånger, rena tivoli-köret. I förbifarten meddelar jag operatören att jag är rädd om det minne jag har kvar. Radera ingenting, jag saknar backup på hjärndisken, säger jag lite skämtsamt.

Lunchen består av korv som är min favoritmat, förvånansvärt ätvärd, även om jag verkar ha tappat en del av matlusten. Får dock i mig det mesta utom äggröran. Jag knallar runt i korridoren, försöker läsa lite tidningar, men har svårt att koncentrera mig. Lördagskvällen består av tv-tittande på Sommarkrysset, har dock svårt att hålla mig vaken. De flesta övriga på avdelningen har redan knoppat in.

Söndag morgon är jag pigg som en mört igen. Vaknar tidigt och börjar fundera på tillvaron. Utsikten över Gävle från sal 4 på vårdavdelning 109 är hänförande. Röken från Karskärsverken och Skutskär stiger rakt upp mot en klarblå himmel, där regnet just har passerat. Från balkongen ser jag Gavleån passera.

Jag är klar i knoppen och får förhoppningsvis lämna sjukhuset i dag. En ytterst trevlig överläkare förklarar vad som kan ha hänt. Inget allvarligt syns på hjärnplåtarna och samtliga lab-prover är utan anmärkning. Förkortningen TIA diskuteras (har tyvärr glömt vad det står för), men det handlar om ett kortvarigt avbrott i syretillförseln till hjärnan som kan vara orsaken till min blackout, liksom mina snarkproblem. Stress, nja tveksamt, däremot höga kolesterolvärden sedan tidigare. Blodförtunnande Trombozyl skrivs ut.

Under alla omständigheter var min korta vistelse på Gävle sjukhus en nyttig erfarenhet. Och till er landstingspolitiker och beslutsfattare inom vården: Ni måste alla ut i verksamheten och verkligen uppleva det ofta slitsamma arbete som personalen gör.

Värna om personalen! De gör ett fantastiskt jobb under många gånger svåra förhållanden. Bra vård och omsorg måste få kosta skattepengar! Privata lösningar får inte ta över, eftersom det kan få oanade konsekvenser, vanvård och vinstintressen. Den dag ni själva (politiker, beslutsfattare och andra högdjur) ligger där på sjukhusbädden kommer ni att förbanna att ni inte satsat på vården och dess personal.

Storregioner alternativt nedläggning av landstingen och överföring till kommunen är tveksamt. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av detta. Vård och omsorg måste – oavsett huvudman – finansieras, prioriteras och byggas från grunden och efter vårdbehovet. Där är personalen oerhört viktig som tillgång och inte enbart en kostnad. Eventuella besparingar eller rationaliseringar måste göras från toppen. Besparingar får aldrig drabba patienterna.

Ska det finnas vårdpersonal även i framtiden till en allt mer växande och åldrande befolkning måste det också vara attraktivt att jobba där, inte minst lönemässigt. Det måste till fler sjuksköterskor och utbildning måste ”löna sig”. Att vara undersköterska eller sjuksköterska är inget ”kall” i dag, även om många fortfarande dras till yrket via sitt intresse för att ta hand om människor. Engagerade läkare måste finnas på plats, inte stafettläkare som kostar skjortan för alla parter, även om läkaren och naturligtvis bemanningsföretaget gör sig en hacka.

Tack till er alla som ”tog hand” om mig, ingen nämnd och ingen glömd. Jag var visserligen inget tyngre vårdfall. Förhoppningsvis ska vi inte behöva ses igen inom de närmaste 15–20 åren. Men man vet aldrig, livet hänger på en skör tråd och det gäller även beslutsfattare och landstingspolitiker.

Jag betalar med glädje några tioöringar i mer skatt till vård och omsorg, och det tror jag de flesta är beredda att göra när det kommer till kritan.

Lennart Zetterberg

frilansjournalist

Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons