Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om sex månader ska jag vara frisk!

Jag är säkert inte ensam om denna förtvivlan. Min historia är inte unik men nu går säkert jag och alla andra i min situation under.

Annons

Jag har alltid haft psykiska problem, små till en början som sedan växte med livets törnar. Kulmen kom vid dödsfall i familjen. Ångest, depressioner och slutligen väggen.

Gick inte att köra bil till jobbet. Försök hålla ner kopplingen när hela kroppen skakar av ångest, det går inte. Försökte pendla men social fobi började. Jag hade trots min sjukdom utbildat mig och ville jobba på detta jobb. Det var min dröm men ångesten stoppade mig.

Har blivit bollad med fem år i vården i olika landsting.

Samtalskontakter med sjuksköterskor och obligatoriska läkar besök cirka två gånger per år. Ingen konkret vård bara ett evigt laborerande med mediciner.

Jag har gjort det jag kan för att få min vardag att fungera för mina barns skull. Flyttat 30 mil för ett lugnare liv och ett billigare boende. För vem kan leva på 5 000 kronor i månaden?

Jag har tre barn i tonåren, min man jobbar ihjäl sig för att vi ska överleva.

Om sex månader har regeringen bestämt att jag ska vara frisk. Då ska jag arbetsträna för om 18 månader får jag inte längre någon sjukersättning för då är jag enligt regeringen frisk.

Nu äntligen har min läkare på grund av påtryckningar från försäkringskassan börjat prata om psykologkontakt för att utreda varför jag inte trots mediciner mår bra. Kanske jag lider av något annat som orsakar dessa problem. Efter fem år trillade äntligen poletten ner för dem. Jag har hela tiden frågat om mediciner verkligen ska vara den enda lösningen. Har då fått kommentarer som: Vi vågar inte gräva i det förflutna med risk för att du ska bli ännu sämre. En person i vårdkedjan sa till och med åt mig i början att jag skulle rycka upp mig så inte min sambo skulle ledsna. Hon tyckte synd om honom! Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur illa behandlad och dåligt bemött jag blivit av vården.

Jag står i kö nu men hjälpen kommer säkert försent om jag nu får någon hjälp. Jag har tappat tron på sjukvården.

Jag vill inte något mer än att kunna leva ett normalt liv som alla andra, kunna säga till min man att han kan vara hemma om han mår dåligt eller varför inte unna sig en semester som han inte haft på tre år? Allt hänger ju på honom han måste jobba och helst massor med övertid för att vi ska klara oss. En familj med tre tonåringar ska enligt Konsumentverket ha mer än dubbelt så mycket pengar var månad än vad vi har så illa är det för oss. Så tro inte att jag går hemma för att jag är lat och inte vill jobba.

Åren utan konkret hjälp har gjort mig sämre. Jag har gjort det jag har kunnat för att må bra för stunden. Dom få vänner jag hade har jag glidit ifrån. Jag orkar inte umgås över en fika för att sen ha ångest i tre timmar efteråt. Jag är mamma så det finns måsten. Men efteråt är jag en mamma med ”migrän”. För hur ska jag förklara för mina barn att efter en timme ute i till exempel affären mår jag så dåligt att jag vissa gånger ligger i sängen och bara skakar? Förut var det nog ångest över att vara ute bland folk men numer blandas det med ångest över den dåliga ekonomin. Ett par strumpbyxor till lucia och ett bandyblad för att det gamla hade spruckit, spräckte denna månads budget.

Mitt liv styrs efter hur jag mår. Jag kan aldrig planera att göra någonting utan passar på att göra saker utanför hemmet i mina bra perioder. Men nu med ekonomin och en oviss framtid känner jag att jag är på väg att sjunka längre ner.

Den här stressen gör mig ännu sjukare för jag vet att vi inte är berättigade till någon hjälp när min lilla inkomst upphör för vi bor i hus. Visst, billigare kostnader än en lägenhet men det tar inte socialen hänsyn till. Vi har två bilar också. Rishögar från åttiotalet men ett måste jag kan inte åka kollektivt om jag ska någonstans och det måste jag väl snart om jag ska ut och arbetsträna.

Nä, regeringen får ta och tänka till och ändra sig snabbt innan de redan sjuka blir ännu sjukare. Man kan inte ta bort försörjningen för sjuka utan att erbjuda dem vård så de kan bli friska och kunna försörja sig. Vård måste man få för att bli bättre innan man kan anses vara frisk. För vad ska vi plötsligt bli friska av? Frisk luft eller?

Nä, fy skäms regeringen! Ni skär ner på vården och sparkar sedan på oss sjuka som inte får vården som vi så väl behöver. Vi anses som någon sorts belastning för samhällsekonomin men om vi bara fick vård så skulle vi inte vara en belastning alls.

Sjuk i behov av vård

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons