Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jobbet först, hälsan sen?

Annons

Det har nu gått ett antal månader sedan min älskade hustru gick bort. Sorg, saknad och tankar fyller min vardag och jag försöker finna en mening i allt detta. Varför? Vi skulle ju bli gamla tillsammans och finnas för varandra.

Hon trivdes med sitt arbete, var omtyckt på sitt jobb och plikttrogen är en mild beskrivning av henne. Jobbet först, hälsan sen. Jag körde henne til arbetet varje dag. Dit skulle hon trots småkrämpor ibland. Försökte få henne att stanna hemma och låta kroppen få läka i lugn och ro, men fick inget gehör för detta. Det var alltid något projekt som skulle slutföras.

Hennes, som det skulle visa sig sista prestation, blev klar några dagar före hennes bortgång. Lördag, födelsedagskalas hos ett barnbarn. Söndag, hemma i sängen, trött, ville bara ligga. Måndag lika, ringde hennes jobb och sjukskrev henne. Tog kontakt med hälsocentral som skickade ambulans. Väl inne på sjukhuset otaliga prover och röntgen. AT-läkaren lyckades ordna en plats på ett i övrigt fullt sjukhus.

Jag och en av mina döttrar var med henne hela dagen. Framåt kvällen när maten serverats tog vi adjö för att återkomma dagen efter med mera av hennes kläder med mera som vi hade glömt i brådrasket. Väl hemma i bostaden ringde telefonen. Det var sjukhuset, kan du komma omedelbart, din fru har blivit sämre. Har nog aldrig kört så fort till sjukhuset förut. Väntade på hissen, en evighet, ringde på klockan, får vänta igen. Sköterskan öppnade, fick inte träffa min hustru, ”de håller på och jobbar med henne”. Hjärtat hade stannat.

Mina döttrar hade kommit, vi fick lite kaffe. Då kommer en läkare och sköterska in och läkaren säger: ”vi gjorde allt vi kunde men det gick inte att få igång hjärtat igen”.

Hela världen rasar samman. Det är svårt att beskriva känslorna som kommer över mig och mina kära.

Jag anser att hennes alltför tidiga bortgång beror på ett alltför krävande arbete, att inte våga vara hemma och vara sjuk av rädsla för att bli ”övertalig” i organisationen, med andra ord bli utan jobb.

Ett av mina barnbarn frågade mig efter hennes bortgång om jag saknade mormor och om jag hade velat att hon skulle stanna kvar längre hos mig. Jag hade svårt att svara med klar röst, men naturligtvis ville jag få ha henne kvar. Hon var ju min livskamrat, min bäste vän, mitt allt.

Julen nalkas, men jag känner ingen större längtan att pynta med tomtar eller gran, det gjorde vi ju alltid tillsammans. Tur ändå att jag har barn och barnbarn men här hemma fattas något. Sorgen har övergått till saknad och den är svår att beskriva. Dagarna går en i taget och förhoppningsvis blir framtiden ljusare.

Kanske någon gång längre fram att jag kan se tillbaka på den här tiden med andra ögon, jag vet inte. Just nu är det så mycket som känns svårt. En sak har jag dock insett, känner du dig dålig, våga vara hemma, för ingen är oumbärlig på sitt arbete och ingen tackar dig för att du ställer upp fast du är sjuk.

KF

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons