Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Något blev fel på vägen

Jag läste i Arbetarbladet 19 november:
”Att låsa in ungdomar som begår brott är nästan den sämsta lösningen.”

Annons

Detta uttalande finns det delade uppfattningar om. Har man själv blivit, eller är anhörig till någon som blivit utsatt för övergrepp och fallit offer, kan jag fullt förstå deras argument till detta uttalande.

Det är just dessa som vet hur det känns när sitt eller anhörigs liv står på spel, eller vad som kunde ha skett. Oftast får offret men för livet på ett eller annat sätt som de måste leva med. Många gånger rör det sig om helt oskyldiga människor som våldsmännen ger ut sin inre vrede på. Jag kan bara gå till mig själv. Om det skulle drabba min familj eller mina vänner. Självklart väcktes hämndkänslan inom en, det är en normal reaktion. Denna känslo- reaktion förstår jag till 100 procent. Men jag förstår också att hat inte leder till någon lösning.

Jag tror inte heller på att låsa in dessa ungdomar leder till någon lösning. Om man endast låser in, utan att gå till roten med det hela, finns allt inom dem kvar. Vilket kan innebära nya överfall vid kommande frigång eller frigivning. Som jag ser det, måste det finnas en underliggande orsak till deras brutala handlade.

Det är väl där man ska börja att söka, för att förhoppningsvis komma fram till grundorsaken, alltså felet. Något i livet måste väl ha gått snett? Och vad står vreden för?

Får man professionell hjälp med varför detta hat uppstod är man en bit på vägen till eventuell lösning.

Dessa vilseledda ungdomar får då en förklaring, alltså bekräftelse, på varför de känner och handlar som de gör och att sedan få lära sig bearbeta och hantera sitt aggressiva handikapp. Som jag ser det, är detta inre arbete inte något man klarar själv. Att ”enbart” låsa in löser inte problemet eftersom grundorsaken är olöst och lever vidare.

Under tiden som denna process pågår, bör ungdomarna vistas på ett behandlingshem, för att undvika att inte fler oskyldiga offer blir drabbade. Detta behandlingssätt tar lång tid, men jag är ganska säker på att det ger ett bättre resultat och i långa loppet en mera rättvis och naturlig bedömning.

Ibland kan jag tänka:

Dessa (brutala) ungdomar kanske får straff för något som de inte bär skuld till, än mindre kan hantera. Det kanske ligger något bakom som aldrig någon tänker på, eller kommer fram, men som har en så livsviktig betydelse för en människas mående i livet. Jag tror, att någonstans blev det fel på livets väg, vilket gjorde att ett sjukligt hat satte rot och nu vill komma fram.

Ibland kan det vara allt för lätt att döma, eftersom man inte känner till eventuella underliggande och bidragande orsaker.

Nu kommer jag till kostnadsfrågan.

Ser man på det i ett längre perspektiv tror jag att så länge problemet inte är löst för dessa ungdomar, är risken stor att återkommande överfall kan inträffa. Allt detta kan bidra med att det blir en jojo-effekt på olika anstalter, alltså ut och in och fram och tillbaka, plus att våra ungdomar far mycket illa. Och vad kostar inte det?

Mitt barn + ditt barn = våra barn.

Roten till det onda

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons