Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strängar kostar pengar och jag tänker på Ferlin

Så sitter man i den uppkomna kylan, och fingrar på sin gitarr. Fast nu har den inga strängar kvar.

Annons

När man ramlar mellan de så kallade stolarna, då blir inkomsten noll. Strängar kostar pengar.

Ja tänker på Nils Ferlin. Du har tappat ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord – var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet ?

Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort du barfotabarn i livet.

Vind och det gråväder som kommit över oss, gör att man fryser. Om sina händer och fötter, ja, ända in i själen.

Någon sjöng om att Stockholm hade blivit kallt! Hela Sverige har blivit kallt! Vi bryr oss inte om varandra längre.

Jag har klättrat på önskningens stege, jag har klättrat så långt att jag vet att den stegen är hög som en himmel och djup som en evighet...

Och människor har gått på den stegen i tusen och tusen år – och ingen har visat dem vägen vart stegen står...

Men alla som tvinga dess pinnar de springa på glödande kol, och aldrig i levande livet de nå sitt mål...

Jag har klättrat på önskningens stege, jag har gått ett par fjät– så jag vet att den stegen är hög som en himmel och allt är fåfänglighet.

Man känner skammen inom sig, ingen inkomst! Jag som jobbat så länge och givit av mitt liv.

Men så kommer den dagen då kroppen den säger ifrån, då hamnar man åter tillbaka som ett fattigjon.

Man har barn och barnbarn, man vill vara med. Men med vad ska man komma, de frågar vad jobbar du med?

Jag har min gitarr, men nu klingar inte ens tonen från dess spräckta hals.

Man söker blickar där man sitter, någon nickar och ler. Men de flesta de rusar iväg och ingen av dem ler.

Kanske dessa rader, kan få någon mer att känna igen sig. För det är väl inte bara om katter och hundbajs som vi bryr oss?

Om vi fördelade våra ekonomiska resurser bättre kanske flera av livet kunna leva.

Vad duger man till mer än att knäppa på sin stränglösa hals till gitarr!

Ja, något kan jag nog göra bara man ger mig en chans!

Mitt öga är tomt som ett ödehus, det tör bo någon där likväl:

Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus ibland – kan det vara min själ?

Ja, vad göra? Man stretar dock på. Kanske kanhända i morgon det hända någonting då?

Trubaduren

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons