Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En löjlig historia

En efter en träder de fram, de lite äldre redaktörerna som för några årtionden sedan uppvaktades av KGB, den sovjetiska spionorganisationen som fyllde ambassaden i Stockholm.

Annons

Om jag inte minns fel var det, under min tid på Journalisthögskolan i slutet av 60-talet, status att bli inbjuden till diné på residenset, mitt emot skolan.

Jag kom aldrig dit, men hörde att det var himla trevligt och gott om vodka. Kanske fick några kamrater erbjudanden om samtal och inviter till luncher. Det närmaste jag kom Moskva var några kvällar med Bertil Måbrink, då kommunistisk riksdagsman med förflutet på partiskolan i Moskva.

Måbrink avskydde, vad jag minns, både Moskva och moskvakommunismen. Det gjorde vi alla, inte minst Jan Guillou; det sällskap han befann sig i läste in sig på Kina.

Nu har Expressen, på några hundra sidor, pekat ut honom som spion. Överdrivet, men politiskt och publicistiskt lönsamt. Guillou har gått hårt åt Expressen under årtionden, och nu är det dags att betala tillbaka.

Den tragiske Gunnar Ekberg, som Säpo sände in i solidaritetsförbunden, är så lycklig att han utbrister: Denna dag har jag väntat på i 40 år. De liv han förstörde genom sitt spioneri ägnar han inte många tankar. Han sålde palestinagrupperna till Israel, men ångrar inget.

Guillou trodde sig var nära ett avslöjande, och vilken ung journalist med ambitioner hade inte undersökt förutsättningarna? Att det drogs ut under fem år tyder väl bara på att inget hände.

Sedan kom IB-affären, och ännu i dag är det många som vill nita Guillou för det. Men IB var på riktigt, Guillou som KGB-agent är ju bara löjligt.

Mer läsning

Annons