Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Den sociala optimismen hos Per Anders Fogelström

Annons

NÄR SAMHÄLLET GICK ATT FÖRÄNDRA (5)

I Per Anders Fogelströms romansvit Kamratserien blir det också väldigt tydligt att Fogelström är vad som brukar kallas en gränsvarelse - någon som befinner sig mellan olika sociala världar och dras mellan olika lojaliteter. Han är varken arbetarklass eller medelklass eller snarare båda.

Han har en fot i flera erfarenheter. Hans alter ego i kamratsviten, Folke, blir tidigt radikal och socialist men hans mor röstar konservativt (precis som Fogelströms verkliga moder antagligen gjorde) och (den fiktive) pappan liberalt.

Folke, liksom Fogelström, växer upp i en bildad men fattig medelklassfamilj men mitt i ett utpräglat arbetarklassområde – en familj som hamnat i småborgerligt fall i en proletär utkant. Folke är en gränsvarelse. Men också en förenare. I romanen heter det:

För att delar ska fogas samman till en enhet krävs oftast något sammanbindningsmedel – klister, kitt, cement. Och om ett maskineri ska fungera utan att skära ihop fordras olja eller fett som mjukar upp kontakterna mellan hjul och ytor som griper in i varandra.

I en grupp, en gemenskap, kan några människor medvetet eller omedvetet få kittets eller oljans funktion, förena det förut oförenliga, förmedla övergången. Folke var omedveten om den roll han spelade som förenare av det lilla kollektiv som barnen på gården utgjorde.

Per Anders Fogelström, författare (Bild från 1997).  Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Det där är intressant. Fogelström talar inte om någon ledare med ledaregenskaper här, utan om människor som kan utgöra kittet i ett kollektiv, en gemenskap. Människosynen är djupt icke-auktoritär. I sina romaner blir Fogelström just en förenare, den som knyter samman människor och till och med gör det i själva sin berättarstil.

Det finns inga hjältar och egentligen heller inga skurkar. Bara människor som vävs samman. Fogelströms romaner innehåller ganska få dramatiska vändpunkter. Det är mycket bilder av vardagsliv som passerar förbi.

Man skulle kunna tala om vårt behov av det vardagliga som grunden för det solidariska. Det är ju bland det märkligaste med hans breda epos – att kvinnorna är med jämlikt i berättelsen och samhällsbygget. Det är grunden i hans berättande. Och jag tror att det också är grunden till den optimism som strömmar ur hans böcker.

Vi hittade vägar att provisoriskt kombinera de där små gemenskaperna med en idé om en större samhällsgemenskap. Det kallades för folkrörelser. Idag skulle man säga sociala rörelser.

Så varifrån kommer den sociala optimismen? Var ska man börja? Det går inte att bara springa ut på torget här och ropa att jag vill ta samhällsansvar. Ett land som Sverige löste detta dilemma under en stor del av nittonhundratalet. Löste är fel ord, men vi hittade vägar att provisoriskt kombinera de där små gemenskaperna med en idé om en större samhällsgemenskap. Det kallades för folkrörelser. Idag skulle man säga sociala rörelser.

Jag tror att vi måste hitta en plats i ett litet kollektiv av något slag för att orka bära det som vi kallar samhällsansvar.  I alla fall måste våra samhällen rymma så pass starka sociala rörelser att även de som inte är engagerade i något ser att andra är det och låter sig inspireras av det.

Det är inga starka ledare vi behöver. Ropen efter starka ledare är ett pessimistiskt rop. Varje gång någon säger att vi behöver ett starkt ledarskap upplever jag det som en demokratiförlust och jag är övertygad om att även Per Anders Fogelström skulle göra det.  

Information: Det här är den femte delen av fem delar som är i en serie skriven av Göran Greider, om författaren Per Anders Fogelström.

Mer läsning

Annons