Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guillou var här, med mera

/
  • Har rätt.  Jan Guillou skriver om sitt journalistiska liv, varav ett år som tillfällig medarbetare på den här tidningen. Det slutade som väntat, eller så som förväntades. Men Guillou hade rätt när andra körde vilse i lögner, bortförklaringar och begick mened.

Annons

Jag ringer Ulf Jönson, flitig kulturredaktör när jag gjorde tjänst som redaktionssekreterare: ”Hur värvade vi Guillou”? Jönsson reder ut några detaljer, det är ju 30 år sedan.

Det var Jönssons idé, tror vi, och den var lysande. Guillou, ute i kylan, skulle nöja sig med några hundra och bli ett lyft för kultursidan. Och IB-historien kunde sprida lite ljus över oss.

Vi förankrade hos Anders Bauer, på den tiden direktör. Han blev eld och lågor. Gick vi förbi Rune Sjögren, ansvarig utgivare och Ewert Söderberg, chef- redaktör? Förmodligen.

Om detta skriver Guillou några rader i sin nya bok.

Men kolumnerna, en gång i månaden, var de så mycket att hetsa upp sig för? Inte vad vi minns. Guillou höll sig till sina ämnen, vilket var meningen. Men Söderberg, ofta en lysande redaktör, var inte lycklig. För mycket klagande på det statsbärande partiet. Inte så bra i en tidning som på den tiden inte så ofta avvek från partilinjen. Inte som i dag.

Efter ett år brast det för Söderberg och Guillou åkte ut. Han gick till GD, som han tröttnade på efter ett tag, tror jag. Inte så kul att skriva sanningar om socialdemokratin och sossepampar i en tidning som ständigt höll med.

Om den där attityden skriver Guillou ganska utförligt i den mästerliga berättelsen om sitt skrivande liv. Han försöker nu bli en bättre människa, en som kan försonas med andra, möjligen en stor del av mänsklighetens tillkortakommanden. Ett hyggligt utgångsläge, men är inte Guillou intressantare, kanske också en bättre skribent från sitt gamla vanliga utsiktstorn? Förmodligen.

Och läs för all del boken, en sammanfattning av en tid som inte är så långt borta. För dagens redaktörer, kring 30 så där, kan det vara en början till ett annat och bättre journalistiskt liv. Bara det här; ett år på kåken för ett avslöjande. Och sedan orka med etablissemangets samlade förakt, hat och iskyla.

Det märkliga då, kanske också i dag, är maktens blåljugande. Ständigt, om allt, i alla situationer. Palme var värst, några andra bara dummare än genomsnittet. Så de ljuger sig fast så fort de får en chans. En ÖB, Stig Synnergren, begår mened men ljuger också om det.

Guillou blickar tillbaka och kan, nöjt antar jag, konstatera att han hade rätt. Inte så illa som ett journalistiskt och personligt eftermäle. Att några av hans böcker är ganska knackiga kan han nog leva med.

För till sist återstår bara detta för den som skriver polemiskt, eller politiskt: Skriver du sanningen kan inget skada dig. Mer än att livet, tillfälligt eller för alltid, blir förstört.

Dagsnoteringar, 1) En pratstund med den lokale fiskaren, som erbjöd två alternativ av den sedvanliga helglaxen; ”svensk eller norsk”? Va, vadå, svensk. Är den odlad? ”Nä, fångad i Gävlebukten, jag fick två. Jag hann först till näten, före sälarna. De brukar annars bara lämna några huvuden kvar, hopplöst”. Men skyddsjakten, då, pågår inte den? ”Skjuter man en tittar fem eller tio på. Hopplöst”. Jag ansluter då till kustfiskarna; vill vi ha kvar ett levande lokalt fiske måste fler sälar tas bort.

2) Nerbäddad igen. Förkyld redan i Aten, förfärliga nysattacker, ständigt näsflöde. Inte charmigt. Jag orkar knappt ur sängen. Konsultation om symptom för svinflunsan: ”Om du hostar blod, ila till doktorn”! Inga sådana spår i det jag lämnar efter mig.

3) 200 kronor till Sundlöv? Ge mig ett postgironummer. Sån här direktaktion tilltalar min svagt flämtande revolutionära sida. Det kan också vara rent själviskt; jag lägger en slant för en roligare vinter i Läkerolen.

4) Thomas Bodström, så älskad av ganska många partisympatisörer, låter sig väljas in i styrelsen för en privat förskola. Den skolan drar in stålar från skattebetalarna och ger ägarna ett gott liv. Bodström har inga moraliska eller ideologiska invändningar. Han anpassar sig.

5) Jag cyklade ut till mina vanliga svampmarker, en månad hade gått sen sist. Fanns något kvar? Så här: Var jag än satte ner foten tittade en kantarell upp. Ut i dag igen.

6) Bara glada, rentav soliga miner i Umeå över kulturhuvudstaden. Stolthet, kanske. Omvänt; om Gävle vunnit, vad hade mannen/kvinnan på gatan, intervjuad i teve, sagt? Det vet jag.

Mer läsning

Annons