Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och sen då?

Annons

Sveriges Kommuner och Landsting vill riva upp avtalet som bland annat skulle ge landets sjuksköterskor två procent i löneökning under nästa år.

Förvisso inte särskilt konstigt. Trots ytterligare tillskott från staten kommer pengarna ändå inte att räcka. Långkonjunktur i kombination med sänkta statsbidrag har försatt både kommuner och landsting i en ekonomiskt svår situation.

De extramedel som regeringen lovat skjuta till kommer bland många kommuner exempelvis främst att gå till att klara av utbetalningarna av socialbidrag, som ökat markant, och inte till att rädda jobb och säkra service.

Så det går att förstå. Men hur vettigt är det att frysa lönerna i ett längre perspektiv?

Som vanligt förmanar arbetsgivarparten och kräver att Vårdförbundets medlemmar ska visa samhällsansvar. Ett krav som riktas mot en yrkesgrupp som i decennier tagit på sig långt mer än sin beskärda del av det där samhällsansvaret när vi tittar på sjuksköterskelöner i förhållande till arbetsinsats och samhällets behov av deras arbetsinsatser. Sverige fungerar inte utan Vårdförbundets medlemmar. Men det syns inte i deras lönekuvert.

Vilket sett i ett längre perspektiv är en usel affär för samhället.

De långsiktiga perspektiven är dock tyvärr plågsamt frånvarande i diskussionerna kring sjuksköterskornas löner. Inte så konstigt eftersom det handlar om politiskt styrd verksamhet som finansieras av skattemedel. Kvartalspolitik har blivit vår tids signum, vilket skapar problem inom bland annat vårdsektorn.

Det sägs att vi i Sverige vill höja statusen på vårdyrkena för att klara framtida rekrytering. Sanningen är den att vi inte har något annat alternativ om det ska finnas någon där att vårda oss när vi blir sjuka och gamla. Det framtida rekryteringsbehovet spås vara omfattande vilket inte minst är en fråga som handlar om den svenska demografiutvecklingen som innebär att vår befolkning kommer att bli allt äldre, leva längre och kräva mer vård.

Att höja statusen handlar bland annat om färre deltidsanställningar och timvikariat, om god arbetsmiljö, om större inflytande över arbetsscheman och om mer utbildning och förbättrade utvecklingsmöjligheter för den enskilde arbetstagaren under sitt yrkesliv.

Men först och främst handlar den där statushöjningen om att höja lönerna. För det går inte att höja statusen på vårdyrkena utan att även höja lönerna till nivåer som avspeglar den centrala roll dessa yrkesgrupper fyller i ett fungerande välfärdssamhälle.

Det går inte att locka unga människor till både fysiskt och psykiskt krävande yrken utan att erbjuda dem annat än en klapp på axeln och vackra tal om hur fint det är att hjälpa andra människor.

Sveriges Kommuner och Landsting må ha fog för att i ett kortsiktigt perspektiv hålla tillbaka löneutvecklingen. På kort sikt är det rimligt att överväga att riva upp sjuksköterskeavtalet. Men i ett långsiktigt perspektiv riskerar resultatet att bli förödande. Dessutom lägger Sveriges Kommuner och Landsting det där samhällsansvarstagandet på helt fel håll när de riktar blicken mot vår vårdpersonal.

Lågkonjunkturen kan vi inte göra så mycket åt. Däremot kan vi höja rösten mot en löntagarfientlig regeringspolitik som dessutom slagit hårt mot både kommuner och landsting.

Vårdförbundets medlemmar ska inte avkrävas ansvar för en misslyckad regeringspolitik och brister inom förvaltningen av våra kommuner och landsting. De ska inte betala med sina löner för andras tillkortakommanden.

Så. Sveriges Kommuner och Landsting. Ställ krav på regeringen i stället.

Det är där samhällsansvarstagandet brist just nu.

Inte bland landets sjuksköterskor.

Mer läsning

Annons