Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valde Iran rätt?

/
  • FUSKVAL? Mahmoud Ahmadinejad vann valet, men så överlägset? Miljoner på gator och torg protesterar mot valfusk och kräver omval och en annan segrare, den ”västorienterade” Mir-Hussein Mousavi.

Miljoner studenter, intellektuella och arbetare på marsch mot maktens arrogans och diktaturens förtryck. Gatorna fylls av människor som fått nog av präster, religiös intolerans och politiker som blundar för folkets rättmätiga behov.

Annons

Polisen hugger in och ambulanserna bär iväg misshandlade och skadade.

Och i bakgrunden ett riggat val som berövade folket den seger alla trodde på och som redan räknats hem.

Scener som flyttade från Europas revolutioner, studentuppror och massprotester till Teheran, där ”Irans hjältar” kräver yttrandefrihet, demokrati och rättvisa. Scenerna är glasklara: Folket mot diktaturen.

Så kan reaktionerna i väst summeras, prästerskapet stal segern från den kandidat som sågs som ”västorienterad”, Mir-Hussein Mousavi. Segraren, den bisarre, eller galne Mahmoud Ahmadinejad, sopade hem en överlägsen seger och vann också motståndarnas valkretsar; det var bara möjligt med omfattande valfusk.

En mer komplex bild gav Ahmadinejad övertaget i flera opinionsmätningar veckorna före valet. Att han skulle segra var väntat, också i Washington där reaktionerna är försiktiga och nedtonade.

Ahmadinejad har ett omfattande folkligt stöd, men kanske inte från drygt 60 procent av väljarna. Segern var för stor, och så överlägsen att Väktarrådet överraskande beordrat en granskning av siffrorna.

Den eftergiften speglar i bästa fall en insikt om att valet inte var helt rättvist, kanske till och med till viss del riggat. Iran är ju inte Nordkorea, Kina under Mao eller någon postsovjetisk provins. En valseger skall därför vara måttlig och segraren ödmjuk. Särskilt som valrörelsen var förbluffande öppen och fri.

Men Ahmadinejad reste till Moskva och lät sig speglas med de ryska ledarna när folket manade till protester; den arrogansen kanske blev för mycket också för det reaktionära prästerskapet.

Men något omval är det inte tal om, så långt sträcker sig aldrig Väktarrådet.

Och diktaturen reagerar sedan enligt manus: Förbud för alla demonstrationer, utom de regimvänliga. Oppositionsledarna grips och låses in. Nedsläckande av Internet, förbud för alla utländska journalister att röra sig fritt. Inga kritiska rapporter eller bilder får sändas till hemmaredaktionerna.

Regimen beordrar ut hårdhänta poliser på gatorna. I bakgrunden slipar revolutionsgardet sina trimmade vapen, berett att hugga in med det våld som krävs för att skrämma till tystnad och passivitet.

detaljer strömmar ändå ut, mobiltelefoner sänder filmer, bilder och text som ger en ganska bra bild av motståndet, åtminstone i huvudstaden Teheran. Men kraven på frihet och demokrati rymmer också ett slut på prästerskapets tyranni och där ligger risken för blodbad och omfattande repression.

Iran står kanske ändå vid något slags vägskäl, men inte inför möjligheten att förvandlas till en västlig demokrati. Dit är vägen oändligt lång.

Mer läsning

Annons