Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På eller av?!

Annons

Jag var i parlamentet i Bryssel dagen då förhandlingarna kring det konstitutionella dokumentet avslutades. Då skålades det i champagne.

Jag var också i Bryssel när rådet för sista gången skulle jämka sig samman kring dokumentet och förhandlingarna strandade som en valross. Sverige hade dock inte så många åsikter om det där dokumentet när det var regeringarnas tur. Ungefär så uttryckte sig Göran Persson inför de samlade svenska journalisterna. Att Sverige inte tänkte säga varken bu eller bä eftersom det viktigaste var att få igenom det. Men eftersom Tyskland, Frankrike och Storbritannien hade desto fler åsikter, som inte var samstämmiga, blev rubrikerna efter det där mötet ”Kris!”. Då skålades det inte i champagne.

Man skulle nog egentligen kunna säga att det varit rätt krisigt över huvud taget ifråga om det konstitutionella dokumentet. Och riktigt stökigt blev det 2005 när Frankrike och Nederländerna i folkomröstningar sa nej till det. För det innebar att ratificeringsprocessen inte kunde fortsätta, eftersom samtliga länder måste säga ja för att dokumentet skall träda i kraft.

Och så blev det kris igen.

Sedan blev det tyst. Tankepaus inträdde, tid för reflektion, tid att fundera över vad som gått fel och hur det hela skulle kunna åtgärdas. Resultatet? En liten putsning av det ursprungliga förslaget, ett namnbyte (Lissabonfördraget) och inga folkomröstningar. Sådana kan som bekant gå exakt hur jävla illa som helst.

Frankrike tröskade igenom Lissabonfördraget i parlamentet. Sverige kommer också att göra det. Och skälet till att man den här gången går genom parlamenten i stället för genom folken, är att våra folkvalda generellt är mycket mer förtjusta i det där dokumentet än vad vi är.

Låter jag raljant? Ja. Jag gör nog det. Men jag hatar att bli klappad på huvudet. Och jag uppskattar definitivt inte att bli fråntagen inflytande på områden där jag borde ha inflytande. Som ifråga om det konstitutionella dokumentet. Eller ja. Lissabonfördraget. Så nej. Jag tycker inte alls att det är ok att riksdagen skall godkänna det där dokumentet för min räkning. För vår räkning.

Lagtekniskt är Lissabonfördraget ett långt mer ändamålsenligt styrdokument för unionens institutioner än de tidigare fördragen. Fler medlemmar kräver att Lissabonfördraget godkänns. Men fördraget är inte bara en juridisk teknikalitet och det hela handlar inte bara om beslutsordning (som i sig inte är en petitess eftersom den fördelar makten mellan unionens medlemmar). Vilket det framställs som i medierna. Och i unionens egen beskrivning av fördraget.

Lissabonfördraget är en politisk viljeförklaring lika mycket som det är lagstiftning. Det anger riktning för unionens utveckling för en lång tid framöver. Och vad som ritas upp genom det där fördraget är en union som tar ytterligare steg mot överstatlighet genom bland annat en mer omfattande europeisk säkerhets- och försvarspolitik.

Ett land ska dock folkomrösta i frågan. Och det är Irland, som gör det i dag. Vad som inträffar vid ett nej. Det finns det egentligen inget svar på.

Mer läsning

Annons