Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På tio års avstånd ser ingenting lockande ut

Annons

skulle alla tjejer bära vit dräkt, så även jag naturligtvis. Nervös som jag var inför den stora dagen vågade jag inte gå emot konventionerna och klä mig i något radikalt annorlunda och användbart.

Jag jagade affärerna runt för att få tag i en passande dräkt. Det var inte helt lätt, eftersom utbudet inte var särskilt överdådigt och det mesta såg fruktansvärt tantigt ut.

När jag i en butik hade vänt tummen ned till tre dräkter sa expediten:

– Det finns många som bär klänning i kyrkan också, varpå hon tog några prövande steg mot klänningsavdelningen.

– Kyrkan, svarade jag undrande, jag ska ta studenten.

Försäljaren trodde att jag skulle konfirmera mig.

Hon insåg snabbt sitt misstag och ursäktade sig rodnande.

Jag kände mig oändligt förnärmad av att hon tyckte jag såg ut som en 13-åring. Jag var ju faktiskt 18 år, på det nittonde.

projicerade jag på killar. De fick absolut inte vara en dag yngre än jag, men inte heller för gamla. Övre gränsen för killar gick vid tio år äldre än jag. Dem kallade jag för killgubbar, eftersom de var halvvägs in i vuxenheten. Ännu äldre killar var öken och totalt ointressanta.

Den där magiska tioårsgränsen har jag sedan flyttat framför mig under åren.

Med stigande förvåning noterar jag att varje ålder har sin charm, men inte förrän man nått dit själv.

På tio års avstånd ser ingenting lockande ut.

med ett tjugoårsperspektiv. Det blir lätt så med en gammal mamma på ett äldreboende.

Den miljön har fått upp mina ögon för rullatorer. Sådana lägger man inte märke till förrän man ska packa ned en i bagageluckan. Efter det är det klippt. Du ser bara rullatorer och det är ingen rolig upptäckt.

finns det sammanhang som utplånar åldersskillnader, företeelser som förenar och skänker gemensam glädje. Som sång, musik, dans, konst och roliga fritidsintressen.

De tar aldrig slut, hur gammal man än blir.

Mer läsning

Annons