Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Primaliv i Österfärnebo

Här på Arbetarbladet håller vi oss med en sektion i tidningen som heter Prima. Sidor i tidningen producerade av mediegymnasister i Gävle.

Annons

Sidor som är gjorda av unga, för unga. Ett initiativ som ger ungdomar läsning och de som skriver en värdefull merit på sin cv.

Prima är också den sektion i tidningen som genererat årets kanske mest intressanta kommentarsutbyte på vår hemsida. För 4 december publicerades en recension av Österfärnebo i en liten serie kallad Backpackarna. Ett genialt och beprövat grepp där artikelförfattarna hoppar på en buss och tar sig till en av alla orter runt Gävle för att sedan skriva en recension av samhället i fråga.

På vår hemsida finns i skrivandets stund i alla fall 84 kommentarer att läsa. Vilket gör Primas artikel om Österfärnebo till en av 2008 års mest kommenterade på vår hemsida. Får man tro kommentarerna har Arbetarbladet nu tappat samtliga prenumeranter i Österfärnebo och ett helt samhälle tycks vara försatt i upplösningstillstånd. Vilket onekligen är olycklig.

Och där sitter de. Vuxna människor. Och spyr galla över två gymnasieelever som förmodligen har en alldeles lysande framtid framför sig.

Man kan vara den som är den. Och det tänker jag vara.

När jag var 25 år fick jag mitt första arbete som ledarskribent, på Norrländska Socialdemokraten i Norrbotten. Då skrev jag ofta och gärna om jämställdhet. Vilket man inte gjorde ostraffat skulle det visa sig. Jag fick många mejl från arga farbröder som gärna tog upp min brist på begåvning, min späda ålder och som förkunnade att de skulle säga upp sina prenumerationer. När jag skrev om prostitutionen i länet hängdes min far ut som sexköpare av en läsare på tidningens forum. För eftersom jag skrev att män var sexköpare måste det ju betyda att min far också var det, enligt läsaren.

Och så har det fortsatt. Jag är nu 31. Men jag får fortfarande kommentarer i min inkorg och annorstädes om min brist på begåvning och min späda ålder. Jag skiter i det. Det måste man göra. Annars skulle arbetet som ledarskribent bli outhärdligt. Men det gör mig fortfarande förbannad att respekten är så liten och de hårda orden ibland så många. Att till och med min familj smutskastats för vad jag skrivit. Det gör mig förbannad för jag vet att manliga kollegor inte får sina inkorgar och sina artiklar nerspydda på samma sätt, med samma ord.

Så när jag läser kommentarerna på Prima-artikeln om Österfärnebo blir jag just förbannad. För att det handlar om två unga kvinnor som i kommentar efter kommentar blir idiotförklarade och klappade på huvudet. För att människor så uppenbart saknar både självdistans och humor. För att orden i kommentarerna är precis vad som väntar artikelförfattarna när de väl kommer ut på arbetsmarknaden. Kommentarsfunktionen har en moderator. Det har dock inte inkorgen på din jobbmail. Det är så här det är. Skriv åsikter, till och med oskyldiga, humoristiska sådana, med fel kön på fickan och du blir hatad på ett sätt som är uteslutet om du är man. Det är vad som väntar er brudar. För att klara arbetsdagen krävs därför att ni har långt mycket mer än utbildning, talang och ambitioner. Vad som krävs är också tjock teflonbeläggning som gör att skiten inte fastnar.

Ska vi vara helt ärliga. Och det ska vi. Tror jag dessutom faktiskt att vi kan konstatera att ett samhälle där ungdomarna uppges ”hänga hos Lasse i kiosken”, nog faktiskt kan klassas som just ”håla” som Primas utsända uttryckte det hela. Det betyder dock inte särskilt mycket mer än att Österfärnebo satt i ett större sammanhang är väldigt litet. Vilket det ju finns rätt många orter i Sverige som är. Gävle. Kiruna. Stockholm. Och Göteborg.

För att nämna ytterligare några exempel.

Mer läsning

Annons