Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recessionistan

Så kom de dåliga tiderna. Och med dem nya ord. Som recessionista.

Annons

Slår du upp ordet recessionista på nätet hittar du bland annat följande förklaring i The urban dictionary, Den urbana ordboken, ”A person who is able to stick to a tight budget while still managing to dress stylishly.” Recessionistan är helt enkelt en person som klarar av att upprätthålla stil och klass med tajt budget.

När konjunkturuppgång ersatts med konjunkturnedgång och till och med recession är fashionistan död och recessionistan hennes arvtagerska. Överkonsumtion är inte något att vare sig yvas över eller ens hänge sig åt i en tid när jobben hänger löst och inkomst är något att tacka sin mycket, mycket lyckliga stjärna över. Och så blir modet åter en avspegling av samhället och kanske även mer av vad det alltid borde vara. Att upprätthålla stil och klass med obegränsad budget är nämligen på intet sätt en sport. Det är däremot att göra det med en spottstyver i fickan. Vissa saker går trots allt dessutom inte att köpa. Som en uppenbar känsla för stil.

Spåren av konjunkturnedgång och finanskris syns tydligt i modepressen. NewYork Times rapporterar ivrigt om recessionistan. Blogg efter blogg hyllar henne som fashinoistans arvtagerska. I novembernumret av brittiska utgåvan av Harper’s Bazar ägnas reportagen åt klassikernas anatomi, smokingen, trenchcoaten och handväskan med kedjehantag, åt minimalismens återtåg och åt att lista de hetaste plaggen att köpa nu och bära för evigt. När konjunkturen går ner blir linjerna stramare och färgerna dovare. I stället för ”bär en säsong, kasta nästa-mode”, talas det nu om betydelsen av att bygga en garderob där klassiker utgör basen, second hand-fynden ett självklart inslag och budgettkedjorna jaktmark för basplagg. Ett absolut gehör för stil handlar inte längre om en kappsäck full med guldpengar. Lågkonjunkturen för oss tillbaka till vad modet egentligen handlar om, känsla för form och färg, om att ha sinne för mode snarare än plånboken för det.

Och på något vis känns denna diskreta förändring av vår konsumtion hälsosam. Men den torde vara temporär. Och den omfattar definitivt inte alla och en var.

Ska vi vara helt ärliga är nog de flesta av oss konsumenter recessionistas kom recession eller inte. För den obegränsade budgeten för flärd är få förunnad. En 20-åring i kassan på Ica i Flen har knappast möjlighet att vara något annat än en recessionista ens i vrålande högkonjunktur. Och Martina Bonnier lär heller knappast bli en recessionista endast på grund av det faktum att världen runt om kring rämnar om det lämnar hennes shoppingbudget i det närmsta oförändrad.

Men kanske är det som sker just nu också något som kommer bygga grunden för en mindre snobbig attityd till mode. Om lågkonjunkturen håller i sig nog länge är detta förmodligen fullt möjligt. Men mer troligt är förmodligen att Birkin-behovet kommer skjuta i höjden i samma takt som börskurserna gör det.

Trots detta är måttfullhet på modet just nu. Att investera klokt. Att återanvända. Att piffa med accessoarer. Påfågelprål sticker i ögonen. Och de trendkänsligaste är också ofta de ängsligaste. Så recessionista it is. Och hon ser ut att vara här för att stanna ända fram till åtminstone 2010, då det talas om att vi nog kan vänta oss en uppgång igen.

Att hon skulle överleva en högkonjunktur framstår däremot som mindre troligt. Snarare kan vi nog vänta oss att Birkin-behovet kommer skjuta i höjden i samma takt som börskurserna gör det. För varje trend har sin motreaktion. Och eftersom modet nu föreskriver måttfullhet och hyllar det strama torde dess antites vara just det pråliga. Aska och säckväv nu. Glitter och glamour senare. När vi har råd med det igen.

Och. Inte att förglömma. Recessionisstan är en skapelse av sin tid. Ett modefenomen. Därmed är hon även dömd att dö ut i samma stund som hon föddes. Frågan är därför inte om hon kommer dö. Frågan är snarare när.

Mer läsning

Annons