Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rockstjärnan ligger på dödsbädden

Michael Jacksons bortgång fick mig att inse att den ouppnåeliga idolens tid är förbi.

Annons

Hans karriär är i sin helhet ett slående exempel på hur utvecklingen inom nöjesindustrin i allmänhet och musikdistribution i synnerhet omöjliggjort framtida mytbildning kring artister.

Under sjuttiotalet var Jackson en hypad nykomling. Ett årtionde senare hade han blivit en superstjärna vars storhet endast är jämförbar med Elvis Presleys. Under nittiotalet låg all fokus på skandaler, och press såväl som publik tycktes bärga en önskan om att göra personen Michael Jackson till en ikon, ett historiemärke, ett freak – vad som helst annat än en människa. Efter att slutligen ha knäckts under uppmärksamheten utkämpades en ihärdig kamp på två slagfält. Det ena representerat av hemmet, det privata livet med ett försök till familjeliv. Det andra i form av den offentliga arenan med oräkneliga chanstagningar för att vinna tillbaka det som gått förlorat.

Utvecklingen som kungen av pop tog del av under dessa fyra decennier hinner dagens popikoner uppleva under fyra år. Media lyfter musiker tillräckligt nära solen för att de ska fatta eld, och låter dem sedan självslockna under fallet mot marken som följer efter att den hjälpande handen illa kvickt ryckts undan. Skälen till att de nya stjärnskotten inte håller längre än så är flerfaldiga.

För det första vill inte skivbolagen längre investera så pass mycket pengar i sina artister att dessa får möjlighet att överleva sig själva. När ett management bedömt en artist vara slut ska denne också vara det, slutgiltigt. Allt för att göra plats på marknaden för nästa veckas nya smaker och färger.

Därtill har inte publiken tålamodet som krävs för att följa popmusiker under en livslång karriär. Hela konceptet med att ha en idol har gått förlorat i och med lättillgängligheten till information. Det finns ingen idé med att läsa biografier, samla utklipp ur tidningar och skaffa en komplett diskografi till en favoritmusikers ära när vem som helst kan skaffa sig likvärdig kunskap efter femton minuter framför Wikipedia. Känslan av närhet, född ur engagemang, har gått förlorad.

Allt detta anser jag vara fantastiskt positivt! Rockstjärnan som koncept är döende och all hjärndöd dyrkan samt irrationell avsky den fört med sig begravs jämsides. Med en minskad fokus på idealisering och personkulter ökar värdet hos det som verkligen räknas: musiken.

Jag struntar i huruvida 50 Cent verkligen langat crack och blivit skjuten nio gånger. Sanningshalten i storyn om att Van Halen vägrade uppträda om det inte stod en skål M&M i deras loge med samtliga bruna bitar utplockade är irrelevant, och jag bryr mig verkligen inte om hur det kommer sig att Michael Jackson var kritvit under halva sitt liv trots att han föddes som afroamerikan. Det enda som räknas är faktumen att 50 Cents flow är lika smidigt som en omkullvält buss, synthslingan i Van Halens ”Jump” kan väcka de döda och att ”Thriller” är pop av sådan kaliber att även norska kyrkbrännare dansar till den på fyllan.

Det är nog inte bara jag som ser fram emot en värld i vilken musiker har möjlighet att skapa sin konst utan att konstant tvingas ikläda sig den och uppehålla en falsk, ansträngande front för att sälja in den till alla de som inte skulle intressera sig utan förekomsten av en lyxig förpackning. Såväl Tupac Shakur som Øystein Aarseth och kungen av pop själv skulle sannolikt ge mig medhåll om de haft möjlighet att uttrycka sina åsikter i dag.

Mer läsning

Annons