Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sex and the City

Annons

USA står inför ett historiskt presidentval. Men på gatorna i New York är premiären av Sex and the City (SATC), filmen, långt mer närvarande just nu.

Köper mina favorittidningar Newsweek och Vouge. Vouges juninumret innehåller 18 sidor SATC-special med foton av Annie Leibovitz och artikelförfattad av Plum Sykes, som skrev chicklit-bibeln ”Bergdorf Blondes”. Newsweek ägnar fyra sidor åt en politisk analys av SATC.

Sex and the City förenar de två världarna Vouge och Newsweek representerar, ytan och innehållet. Tv-serien som nu blivit film är ett fenomen, en omfattande rörelse omöjlig att ignorera, vare sig intresset är mode eller samhällsanalys.

Den som inte älskar HBO:s ikoniska tv-serie innerligt kan nog inte riktigt förstå den längtan som funnits efter filmen. Eller uppståndelsen kring den.

Jag äger en enda DVD-box. Den är fylld med de sex säsongerna av Sex and the City. Skulle någon fråga mig hur många gånger jag sett avsnitten skulle jag inte kunna ge något mer precist svar än ”uppseendeväckande många”.

Jag älskar precis allt med serien. Jag älskar kläderna. Jag älskar vänskapen mellan de fyra 30-någonting kvinnorna. Jag älskar dubbelheten i att deras självständighet kombineras med en längtan efter pojken som håller ens hand. Jag älskar att de inte ber om ursäkt för sin sexualitet. Jag älskar karaktärernas framgångar som advokat, kolumnist, PR-kvinna och gallerist. Jag älskar precis allt. Och skulle jag som liten flicka inte ha drömt om att jobba politiskt, hade jag nog drömt om att bli Carrie, den lilla skribenten med den oändligt stora garderoben och den absoluta känslan för stil. Om tv-serien hade gått på den tiden jag titulerades flicka.

Men det är en klyshig kärlek jag när. SATC har visats i 200 länder. Enligt Newsweek ses repriserna på kanalen TBS i snitt av 2,5 miljoner tittare varje dag. Trots att de sista avsnitten sändes 2004.

Tv-serien har kallats revolutionerande. Eftersom den avhandlade kvinnlig sexualitet på ett sätt bara manlig sexualitet tidigare gestaltats på i populärkulturen. Men också eftersom SATC levererade en motbild till stereotypen om singelkvinnan som sorglig nucka.

Kritiken har funnits och finns fortfarande där mot tv-serien. I Newsweek ifrågasätter artikelförfattaren att det i SATC bara ställs frågor, som aldrig besvaras. Och den fråga som borde besvaras åt tittarna enligt författaren är vad som händer om väntan på Mr Big innebär en väntan längre än kvinnans fertilitet. En fråga som dock faktiskt avhandlas i serien och ett ifrågasättande som dessutom faller på sin egen orimlighet när det i samma artikel konstateras att tittarnas medianålder är 33. Vuxna. Kvinnor. Inte. Barn. Tittare som knappast behöver skrivas på näsan.

Tio år efter det första avsnittet sändes provocerar SATC uppenbarligen fortfarande. Den heteronormativitet som föreskriver mamma, pappa, barn som livets Prosac är fortfarande så helig och kvinnorollen så hårt mallad att ifrågasättande och försök till omdefiniering genererar krav på varningstexter om risk för singelskap och barnlöshet vid bokstavstrogen tolkning av fiktionen. Som om det skulle vara det värsta som skulle kunna hända en kvinna.

Sanningen är dessutom den att Sex and the City är ett koncentrat av i dag rådande trender i USA, personifierade genom karaktärerna Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda.

I boken Microtrends, författad av Mark Penn, tidigare rådgivare åt Bill Clinton och en av USA:s mest framgångsrika kommunikationsmagnater, hittar vi samtliga SATC-karaktärer bland de statistiskt fastställbara samhällstrender som beskrivs. De är genom serien vad Mark Penn definierar som Sex-Ration Singles, kvinnor som skall hantera en verklighet där antalet heterosexuella kvinnorna är runt 11 miljoner fler till antalet i USA än männen. Advokaten Miranda, skribenten Carrie och PR-kvinnan Samantha är vad Penn kallar ”Wordy-women”, de arbetar inom kommunikativa branscher där kvinnorna stärkt sina positioner markant under senare år och i dag till och med i vissa fall är i majoritet, som exempelvis inom journalistyrket. Samanthas smak för yngre män är även det en statistiskt fastställbar trend. I ett USA där allt fler kvinnor dejtar yngre män benämns dessa kvinnor som cougars, pumor.

Tv-serier och film handlar till en inte obetydande del om eskapism. Vad skribenten i Newsweek och andra kritiker glömmer är att Sex and the City handlar om drömmar. Om drömjobbet, om en Birkin, om den till perfektion upptränade förmågan att matcha kläderna i garderoben till en varje dag lika lysande outfit, om vänner som älskar oss lika mycket i framgång som i stunderna när vi är mycket små, om stor kärlek och fjärilar i magen.

Och även om Sex and the City kanske inte var revolutionerande, var serien när den kom trots allt förlösande. En bekräftelse på att singelskapet inte per definition är ett sorgligt liv att leva.

Jenny Wennberg

Tel.

Mer läsning

Annons